Känner mig oälskad

Hej
Jag går just nu runt och känner mig rätt så eländig. Det känns som om jag lider av brist på uppskattning i från omgivningen. Visst kan vänner i bland tala om att jag är bra, men ofta känns det ändå väldigt ensamt. Jag kan tycka att andra hör av sig alltför sällan, att det oftast är jag som tar kontakt, jag blir ledsen av det. Sedan bär jag också på känslor av besvikelse efter att det inte blev något mer med den där killen som jag berättat om. Det känns tomt och meningslöst allting. Just nu har jag en hyfsat ok fungerande vardag och denna vecka går jag en skrivarkurs på en folkhögskola som är jättestimulerande, men det fattas ändå något. Kanske blir det extra tydligt nu när jag slutat på den dagavdelning som jag gått på varje dag de senast 18 månaderna. det uppstår en tomhet i mitt liv och det saknas en naturlig mötesplats med andra. Jag får söka mina egna vägar och just nu tar det emot. Jag längtar efter att få uppskattning, att någon ser mig och mitt kämpande, att någon bryr sig om vad jag gör.
Men tillvaron är väl i mycket ganska ensam och det är ofta man får kämpa på utan att få uppskattning för det man gör om man inte är nykär eller är en kändis. I ett förhållande kan man ju i alla fall i början känna sig helt sedd och förstådd, men det kan ju ibland vara en chimär. Man blir förblindad av situationens intensitet och ser kanske först efter ett tag hur allt förhåller sig.
Jag hoppas i alla fall att någon i min omgivning uppskattar vem jag är och vad jag är för det känns som jag har något att ge (i alla fall när jag mår bra känner jag så).
/flisan

Jag känner nästan precis samma sak. Jag har dock inga direkta råd ...
Ville bara att du ska veta att du inte är ensam. Och jag tyckte det var på något sätt (även om det blir dumt att säga när du mår dåligt) skönt att läsa att det fanns någon som känner som jag. Hoppas dock såklart dig all välgång och lycka i livet. Men du, skicka ett PM om du vill snacka!

Kramar!

Du Flisan, känner du ngt för Gunnar Ekelöf? Ensamheten tror jag dem flesta här på spalten vet vad det är? Så här är du inte ensam!

Du får kämpa på för att upprätthålla kontakten med dina kompisar, det är ofta du tar initiativet, man kanske har känt varandra länge, att man vet att uppskattningen finns där, men du behöver höra det lite oftare.

Kanske du kan bli lite öppnare i din umgängesform med andra?

Ett förhållande är en chimär, så länge man tar den andre för givet.

Nog tror jag du har ngt att ge! :rolleyes:

Jag tror att ju äldre man blir desto mindre uppskattning behöver man. Ju yngre man är desto mer uppskattning krävs. Jag tycker att du gör en väldigt bra insats här på forumet Flisan och ger folk väldigt bra och kloka råd i olika svåra frågor. Jag tror att alla här uppskattar dig och tycker att du är till en stor hjälp och stöd.

Tack Admin

Det var mycket snällt sagt, det värmer. Det känns ju bra om jag kan skriva något som gör det bättre för någon annan.
Kanske är det så att man behöver mindre ju äldre man blir..jag vet inte. För mig känns det inte riktigt så. Du verkar alltid mycket mogen och lugn och jag tror att vi är väldigt olika.
Men man får väl kämpa själv med sin tomhet. Det är viktigt att försöka uppskatta sig själv och det man gör. Jag har försökt att verkligen tänka på det på sista tiden, försöker att vara i nuet och inte kämpa sig bort i från mig själv och vilja vara någon annan någon annan stans. Jag har i veckan gått en skrivarkurs och fått oerhört mycket stimulans. Bortsett från lite obehag jag känt nu efteråt pga av utmattning så har det varit bra för mig.

Hej Flisan! Du är uppskattad utav mig också! Du gör så mycket för andra här på viska.se. Vad skriver du på skrivarkursen? Förlåt att jag är nyfiken!

Du, du är säkert uppskattad i din bekantskapskrets också. Alla har ett behov att bli lästa innanför pannbenet!

Jag skulle önska att du bodde i närheten av mig...