Varför skriver inga här om sina kassa föräldrar?

Föräldrarna kan försöka skydda sig mot att själva bli psykiskt sjuka. Därför är de så kallsinniga.

Ja, jag har tur som har min sambo! Min kvinna förstår mig ganska väl för hon hade också en tuff uppväxt så därför kanske vi passar bra ihop.

Jag frågade min far, hur är det att dö? Han sade det svir till litta sedan är det över.

Ja, vad sjutton skulle han säga?

Geta skrev: Föräldrarna kan försöka skydda sig mot att själva bli psykiskt sjuka. Därför är de så kallsinniga.

Precis! Vi blir s k symptombärare för en sjuk familj. Man behöver inte bli behandlad som skit för att spektaklet inträffar. Tvärtom kan föräldrarna överbeskyddande. En dysfunktionell familj har i regel symtombärare.

Jag gick också i psykoterapi på 80-talet. Där förstod jag hur allt hängde ihop och att jag inte var något ufo. Anhöriga kämpar emot med näbbar och klor för att slippa det ansvar man faktiskt hade. Mitt hem såg bra ut. Utifrån. Men det var en helvetes håla. Mina föräldrar är döda och jag saknar dem inte. Tufft, men sant.

Min "sjukdom" har jag orsakat själv. Inte mina föräldrars fel. De har gjort allt de har kunnat under uppväxten. Och har hyffsad relation till dem idag.

Jag har en bra relation till mina föräldrar. Under tonåren när man skulle frigöra sig och bli vuxen var den aningen ansträngd - fullt förståeligt. Man ska pröva sina vingar och de ska släppa taget. Omställningsprocess. När jag varit riktigt sjuk har de varit oroliga och det har yttrat sig på olika sätt för dem. Maktlöshet, oro, förtvivlan.... Min pappa är mer lik mig så honom förstår jag lättare men jag förstår även min mamma. Peace, love and understanding.