Förklara för barnen?

Jag har inga barn själv, så jag vet inte riktigt hur mogna dom är i de åldrarna. Men lite förstår dom ju. Och om nu deras mamma skärmar av sig från dom pga sin sjukdom så måste dom få veta varför, annars kanske dom tror att det är deras fel. Barn lägger ofta skulden på sig själva.

Själv är jag väldigt öppen med min sjukdom inför vänner och familj, eftersom ju mer dom vet desto lättare är det för dom att förstå och se tecknen om jag börjar bli dålig.
Dessutom vill jag motverka stigmatiseringen av psykiskt sjuka och det tycker jag att gör genom att vara öppen med min schizofreni.
Jag skämms inte för det, för det är inte mitt fel, det är slumpens fel.

Barn förstår mer än vad man tror men inte allt. Det är viktigt att berätta för barnen om sjukdomen så att det inte blir tabu. Jag förträngde min mammas sjukdom i femton år, vilket ledde till panikångest mm. Hade jag bara fått hjälp från början, i fall någon förklarat att Schizofreni är en sjukdom som alla andra och att man inte behöver skämmas så hade jag inte behövt må så dåligt i så många år och kanske haft bättre kontakt med min mamma....

Kim skrev: Min f d sambo har fått diagnosen cykloid psykos. Hon avskärmar sig från våra barn, 8 och 11 år, och söker inte mycket kontakt med dem. Hur ska de informeras om sin mammas sjukdom? Hur ska jag förklara och vad behöver de veta för att förstå?

Om hon skulle ta hand om barnen någon helg kräver hon att få bo i mitt hus, själv hyr hon ett litet rum där det är svårt för henne att ta emot barnen. Är det rätt av mig att gå med på hennes krav och flytta ut ur huset dessa helger?

Jag är numera vuxen dotter som var i samma ålder som ert yngsta barn när min mor fick sin första psykos.

Barnen förstår inte automatiskt vad som händer. Det är väldigt viktigt att prata öppet om vad psykisk sjukdom är, och varför deras mamma inte söker kontakt och kanske till och med oavsiktligt sårar dem i sin sjukdom.

De förstår med all säkerhet att något är väldigt fel, men de förstår inte automatiskt att felet inte ligger hos dem. Min mor riktade väldigt mycket misstänksamhet och förakt mot min far, mig och min bror.

Jag fick väldigt lite information, och ingen hjälp eller stöd att bearbeta mina upplevelser. Jag fick ta igen det i terapi i övre tonåren, och jobbar fortfarande med min självbild som fick sig en rejäl törn av min mors sjukdom.

Det är viktigt att barnen får berätta, fråga och få svar - helst av den sjuke i en lugnare period. Var gärna närvarande själv och se till så att barnen får vara i centrum med sina frågor, det är lätt hänt att den sjuke föräldern "tar över" och bara berättar om sina upplevelser i stället för att ge barnen respons.

Sjukdomen har en tendens att breda ut sig och bli en väldigt stor del av hela familjens liv mentalt, så se till att ge barnen möjligheter till kommunikation och aktiviteter med andra vuxna förebilder. Det kan vara mycket värt att få ta del av grannbarnens fungerande familjeliv till exempel .

Abzu:

Abzu skrev: Jag har inga barn själv, så jag vet inte riktigt hur mogna dom är i de åldrarna. Men lite förstår dom ju. Och om nu deras mamma skärmar av sig från dom pga sin sjukdom så måste dom få veta varför, annars kanske dom tror att det är deras fel. Barn lägger ofta skulden på sig själva.

Själv är jag väldigt öppen med min sjukdom inför vänner och familj, eftersom ju mer dom vet desto lättare är det för dom att förstå och se tecknen om jag börjar bli dålig.
Dessutom vill jag motverka stigmatiseringen av psykiskt sjuka och det tycker jag att gör genom att vara öppen med min schizofreni.
Jag skämms inte för det, för det är inte mitt fel, det är slumpens fel.

*bugar för detta inlägg* !
Tack! Den inställningen och insikten önskar jag att mina föräldrar hade kunnat ha - tänk vad mycket lättare livet hade kunnat vara då!

Hej
Jag har tre barn med min man som varit sjuk de senaste månadena. En tid var han för sjuk för att var hemma, barnen blev oroliga och kände på sig att något var fel, "han såg dem inte". Mina barn är små 8 mån 3 och 4 år. Jag sade att pappa inte mådde bra att pappa är trött men behöver vila, att pappa älskar dem och att de är viktigaste i världen för honom. Idag mår han mycket bättre och de har kontakt igen. Min älsta dotter hade sagt på dagis. Min pappa är sjuk, han bor i ett annat hus för han behöver vila. detta var under den värsta perioden. Nyligen sa hon på dagis, min pappa är frisk nu och vill börja jobba.
Jag tror det är viktigt att inte köra med dubbel bokföring, för barn vet och känner på sig att nåt är galet, att bekräfta deras känslor och säga det dom ser ger trygga och glada barn även i kris. De kan lita på att det som sägs är sant. Jag är själv barn till Schizofren far, som gömdes undan på mentalsjukhuset, och min mamma nämde alldrig hans namn, han förbjöds att träffa oss och han beskrevs som farlig. Detta var inte sant. Jag träffade honom när jag var 25 år och det mötet var väldigt viktig för mig och min själv bild.
Jag tror om du fixar det, att barnen träffar henne i Barnens hus, det ger dem en trygghet och stabilitet om mamma är lite ostadig. Men det är klart att man måste sätta gränser så man inte blir utbränd, då blir det 2 föräldrar som vacklar kring barnen. Kram H

jag och min familj har fått familjeterapi. Eller det vill säga jag och mina föräldrar. Vilket har varit väldigt bra för oss. Det som gick fel i min familj var att mina yngre syskon lämnades utanför. De hade också behövt veta vad som var sjukdom. Nu har jag ganska stora problem med min yngsta bror som var i sjuårsåldern när jag insjuknade första gången. Och det även nu när jag är så gott som ansedd återhämtad. Min mellanbror har jag dock bra kontakt med nu. Han förstod en hel del då han läste medicin och kom in på psykiska sjukdomar på högskolan. Han förstod att det var ju min sjukdom som gjorde att jag betedde mig på det sättet och ångrar att han varit så kritisk mot mig. Nu i efterhand så förstår psykologerna att det var dumt att lämna mina syskon utanför familjeterapin. De var ju barn. Och barn behöver ju stöd när de har en anhörig som är sjuk. Jag skulle råda dig till familjeterapi. Det har hjälpt mig jättebra i förhållandena till mina föräldrar dock.