Oförstående anhörig

Sjukhuset kan ha anhörigutbildning... RSMH ger mer stöd åt individen som är drabbad...

Om folk kunde förstå, att det inte handlar om lathet, för att man inte orkar! Jag skulle hellre säga att livsgnistan saknas, den där riktiga!

Jag hörde nu att dem har haft föreläsningar för personal här i min hemstad, men jag undrar, vem ska ha kunskaperna och inspiritation att orka ta tatg i sitt liv.

Det känns som att dessa föreläsningar är till för att personalen ska kunna ha en strategi i hur man handskas med oss. Jag hoppas vid gud, att ngn en dag ska kunna tala i akademiska ordalag om hur man egentligen negligerar våra behov.

Hade nästan hoppas SylviaP en vacker dag hade kunnat ta steget och utmana dessa psykiatrins elefanter, som behöver strategier för att kunna tjäna pengar och må bra av det! Det blir liksom distansartat vi mot dem!

Om det fortsätter så här, så vet jag inte hur vi ska kunna samarbeta? Men vi är ju mer beroende av dem, än vad dem är av oss! Hur ska vi då kunna skapa den självständiga plattformen, där vi inte är beroende av dem!

Att vi kan skapa egna ESL-kurser, men allt hänger på sekretessen, där har dem en fördel, dem vet vilka dem kan kontakta, det kan inte vi göra!

Nej, det handlar inte om lathet...jag har försökt tusen gånger att få in det i hans hjärna...men....ja..det är hopplöst. det är som Jocke säger...man saknar gnistan...den finns inte där. Jag ger f-n i att lägenheten är ett katastrofområde...får jag tillbaka gnistan..ja då ska jag städa..iallafall det värsta.

Min lägenhet är oockså väldigt stökig men jag bryr mig inte, att städa och sånt är människors påfund och jag tycker naturen kan vara snyggare. okej rent kan ju vara snyggt oxå men jag trivs med massor av prylar överallt oxå, det är inte så viktigt att städa att jag lägger tid på det och ibland klagar folk men ju mer folk klagar på en ju mindre orkar man med dom och sen slutar man umgås med dom.

Håller med att gnistan att ta tag i saker inte är en självklarhet som många tycks påvisa ex.skärp dig, det kan väl inte vara så svårt.
Minus i energi kontot är svårt att vända till plus bara sådär i en vändning.
Sen finns de som anser att endast hårt arbete ska lösa problemet.

Önskar att jag kunde koma med något vettigt tips, jag är ju själv i högsta grad anhörig..
Men det enda jag kommit fram till är att vissa människor helt enkelt är (försöker vara fin i kanten nu:) ganska ignoranta och oförstående. Som anhörig blir jag alltid lika förbannad när jag stöter på dessa trögskallar, för dom är oftast fullkomligt fasta i sin övertygelse att "det är bara att rycka upp sig och man kan om man vill". Som att någon på fullaste allvar skulle välja själv att må dåligt?
Även om jag själv många, MÅNGA gånger tyckt att det har varit fruktansvärt jobbigt, så är jag medveten om att det rör sig om en sjukdom och inget annat när min mor inte klarat det ena eller andra.