Dåren, sanningssägaren, buffeln, syndabocken... Detta eviga jävla rollspel som människor håller på med överallt. På arbetsplatser, skolor, i föreningsliv och fan vet allt.... Förlåt, nu kommer alla arga känslor fram just nu.
Det jag känner är att på jobbet har jag en stark vilja till att påverka och förändra kärringarna så att de slutar intrigera och prata skit om varandra.
Jag vill förändra, förändra, jag vill för mycket....
Jag tror att jag ska vara en frälsande ängel hela tiden.
När jag var psykotisk så trodde jag ju till och med det - att jag var gudasänd på något vis.
Sedan fortsätter det in i vardagen, trots mediciner, trots terapi.... Jag vill lösa alla problem. Jag vill förändra, röra om i grytan. Jag tar på mig allting, alla problem, det är jag som ska lösa dem.
De kristna brukar säga - lämna det till Jesus, och det har jag gjort, för jag är kristen....
Men jag står inte ut med att gå till jobbet dag efter dag och höra detta eviga gnällande om vem som fikar med vem och hur orättvist allting är på arbetsplatsen och hur hemsk en viss person är...
Jag skulle vilja säga till dem så här -
Varför svartmålar ni varandra så? För mig, när jag är med er var och en så kan jag inte tycka annat än att ni är gulliga och trevliga och snälla mot mig, trots allt....
Eller vad är det jag vill säga egentligen?
Och varför skriver jag här? Under pseudonym. Ropar ut min frustration i cyberrymden.
Finns det någon där? Hallå? Är det någon som känner igen sig?
Jag är inte full, möjligen har jag druckit för mycket kaffe och pratat för mycket på telefon med olika vänner.
Möjligen är det pms igen typ två veckor för tidigt.
/Sofie
