Jag har först på sista tiden (tillsammans med min läkare) börjat nysta upp mina härvor med psykoser. Under de senaste 10 åren har jag haft minst 4 psykoser. Varje gång jag haft ett jobb har jag mått dåligt. Ofta har arbetet avslutats med att jag gått in i en psykos. Jag har skött mina arbetsuppgifter till belåtenhet men har fått betala ett oerhört högt personligt pris, när jag drabbats av en psykos och varit tvungen att säga upp mig. Är det någon som känner igen sig? Jag återger nedan några intryck från tre av mina jobb.
JOBB 1: Mycket svår arbetssituation, med konflikter, ledde till att jag förlorade fotfästet helt och hållet. Jag var desperat och upplevde ett fruktansvärt inre kaos då jag förlorat all min trygghet. Vid ett tillfälle låg jag hemma hos en väninna på golvet och kippade efter luft då jag upplevde mycket djup panikångest. Vid ett tillfälle åkte vi Finlandsfärjan och det var nattsvart mörker i mitt psyke. Jag levde i en annan skrämmande värld när jag låg där i hytten, gömde mig i mörkret och upplevde en hotfull omgivning. Vid en resa söderut upplevde jag att jag var utsatt för långt gången spionage av utsända agenter, två svenska väninnor vi lärde känna där på semesterorten. Detta var första perioden jag fick kontakt med psykvården på sjukhus. Jag upplevde att ingen förstod vad jag pratade om och medicinen jag fick var okänd för mig och jag upplevde inte att den hjälpte.
JOBB 2: Jag blev mycket uttittad och inspekterad av de andra på jobbet, som den ”annorlunda”. Till slut började mobbingen bli utstuderad och uppenbar. Varje tillfälle togs tillvara när det gällde att trakassera mig psykiskt. En av arbetarna kom in och hotade med att stycka upp mig med motorsåg. Till slut var jag så själsligt och psykiskt utbränd att jag stod hemma och dansade maniskt framför min CD-spelare. Ibland var musiken himmelsk, ibland helvetisk. Detta var en tid med mycket religiösa grubblerier. Arbetskamraterna skrek åt mig och var oerhört ilskna. Jag uppfattade dem som psykiskt störda, men det var mig de körde till mentalsjukhuset en kväll. Jag var livrädd och apatisk när de kom för att hämta mig hemma, men följde med. Jag fick sova en natt på avdelningen och det var en mycket hemsk upplevelse då jag inte förstod något av vad som hände. Jag var helt slutkörd och hade hallucinationer av alla möjliga slag (ljud/musik och texter) under flera dagar/veckor.
JOBB 3: Jag blev mycket illa bemött i början av min tjänstgöring. Min närmaste medarbetare försökte mobba ut mig efter bara någon månad. Jag började gå in i mina tankar, lyssnade på musik och fick olika ”budskap” om himmel och helvete. Kände mig förföljd av människor och illa behandlad. Jag vägrade ta medicinen sommaren 2004 och kände att t.o.m. min sambo var en av mina plågoandar fast hon bara försökte hjälpa mig. Vid ett tillfälle hade vi sedan länge bokat en resa till Gran Canaria. När det blev dags att åka så vägrade jag. Jag hade nämligen läst i tidningen att de slängde ut flygpassagerare från flygplan på hög höjd. Jag var livrädd för mitt liv och kände mig förföljd konstant, hela tiden av allt och alla. Jag fick till slut en total kollaps. Min sambo hittade mig i hallen där jag hade svimmat av. På sjukhuset vaknade jag upp, livrädd för vårdarna - som jag försökte slita mig loss ifrån. Låg knappt en vecka på sjukhus. Det tog många månader innan jag var någorlunda återhämtad från min psykos.
Idag mår jag mycket bättre, tack vare samtalsterapi och medicinering (Abilify). Det är svårt att förstå att jag under nästan 10 år klarat mig utan medicin. Därför har jag haft en mycket jobbig historia med psykosgenombrott där jag misstrott mina arbetskamrater. Detta kanske tillhör psykosens dilemma, att man misstror alla i sin omgivning? Det konstiga är att jag fått väldigt bra arbetsbetyg trots mina psykoser och att jag därför har ganska lätt att få nya jobb. Jag är glad över vården i Sverige idag, den fungerar när man väl fått den. Men jag är lite förvånad över att ingen kunde förstå att jag haft psykoser fast jag sökte hjälp många gånger under dessa 10 år.
