Psykoser som utlöses av stress i arbetslivet

Jag fick för första gången vad jag kan minnas ett psykotiskt genombrott i slutet på sommaren förra året. Det ledde till att jag gjorde en kriminell handling på grund av att jag inte kunde skilja mellan verklighet och fantasi. Det påminner verkligen jättemycket om det du beskriver. Jag började få problem med sömnen, sen började jag gå över i mani, på förmiddagen kunde jag va Stålmannen och trodde att jag kunde övervinna hela världen och mot eftermiddagen när kroppen krävde sömn men inte fick det gick jag över i djup panik ångest. Så här höll det på med tilltagande förföljelsemani osv ända tills det hela kollapsade och jag blev inspärrad. Det som jag ställde till hände dock under en så kallad allvarlig psykisk störning så jag blev fri igen och ingen utom jag själv kom till skada. Men det är ändå hemskt. Det utlöstes också av enormt svåra arbetsförhållanden. En chef som var psykiskt sjuk och en ohållbar arbetssituation med stress utöver alla gränser. Det jag vill komma till är att när jag sedan blev fri var ju jag ännu tyngd av förföljelsemani och fruktansvärt svår ångest osv. Jag åkte in och ut till psyket med den ena åkomman efter den andra och precis som du beskriver så betydde musik jättemycket, det talade rakt in i hjärteroten som om det var just till mej.

Ibland kunde det vara negativt och man fick sån fruktansvärd ångest och ibland kunde det vara uppmuntrande så man blev nästan extatisk. På nätterna drömmde jag om omda andar och att jag var nere i helvetet och mängder med sådana hemska saker. Jag har visserligen fått viss hjälp av antideppressiva och rispedal (medeciner) men den verkliga hjälpen fick jag inte för än jag träffade en pastor som jag nu träffar på regelbunden basis. Han har mycket mer ingående förstått mej och hjälpt mej. Men förbön och samtal har jag nu tagit mej igenom det värsta och känner mej mer som en hel människa igen.

Jag var inte aktivt troende eller kristen innan mitt liv kollapsade i denna psykos men efteråt kan jag inte annat än vara säker på att det finns en himmel och ett helvette. Men det som var underbart för mej var att Gud är villig att hjälpa människor som kämpar med sådana här problem. Även om du inte är troende själv så tror Gud på dej och om du ger det en chans
kan du som jag bli kvitt dina "plågoandar". Jag lät det tyvärr gå så långt att jag nästan tog livet av mej, men rädslan för att hammna fel hindrade mej. Jag vill bara uppmuntra dej att inte blunda för "verkligheten i fantasierna" så att säga.

Hoppas inte du blir skrämd av det jag skriver eller nåt. Jag har bara som en sån längtan efter att få förmedla den hjälp jag fått vidare. Mitt liv ser
helt annorlunda ut idag och jag känner en lycka och en mening med livet
som existerar utanför den vardagliga kampen. Nu vill jag inte att andra skall behöva gå med dom problem jag haft och tro att man måste hålla på med medeciner resten av livet och kanske aldrig bli kvitt eländet. Hör mer än gärna av dej till mej så hjälper jag dej att komma i kontakt med han som hjälpt mej han är en helt underbar människa som har ett så
stort hjärta.

Kära Frizze!
Tack för ditt underbara inlägg i denna debatt! Mycket välskrivet och intressant, och jag kan känna att du väl känner igen dig i min problematik.

Det roliga är att vi kommit till samma slutsatser. Jag är idag djupt troende också eftersom jag under mina psykoser upplevde övernaturliga saker. Det var väldigt mycket känslor med både himmel och helvete och jag kände en närhet till Gud som jag inte kan glömma nu efteråt. Jag har idag reglebunden kontakt med min kyrka, precis som du, och det upplever jag som en enorm rikedom i mitt liv.

Nu är jag främst intresserad av att få en stabil och lugn framtid. Jag har varit i extas, varit manisk samt oerhört djupt deprimerad och apatisk. Detta har varit väldigt omtumlande men jag orkar nog inte med en psykos till. Min läkare säger att psykosen "bränner ut" hjärnan. Detta låter skrämmande!

Återigen, tack för ditt svar!

Va roligt att du tagit det steget!

Själv har jag nog lite förklaring till varför det varit så mörkt i mitt liv. Jag är uppvuxen i en kristen familj men alla "regler och förbud" gjorde mej tokig i tonåren så jag gjorde revolt och gick tvärs emot allt. allt mellan typ 14 och tills jag blev pappa för några årsedan levde jag så mycket emot mina föräldrars tro som möjligt. Det började typ med att jag började lyssna på ravemusik när jag var i kanske 14 års åldern. Sådan där riktigt destruktiv musik, Thunderdome mm.. Ja, med rent Djävulskt innehåll. Jag trodde inte på mina föräldrars varningar och körde på i full fart. Sen övergick det till att jag var ute och festade väldigt mycket och inom mej växte lixom förakt och hat mot det mesta. Sen vältrade jag mej i alla tänkbara skräckfilmer och allt mörkt elände man kan tänka sej. Men så när jag blev pappa för drygt tre år sedan så började jag försöka styra om kurs på mitt liv igen lixom. Men det va inte så enkelt... Jag är övertygad om att i mitt fall så har allt det mörker som jag druckit in i stor mängd tagit plats i mej. Jag vill inte säga att jag var besatt men jag tror att jag gett det mörker som fanns i all musik och alla filmer stort inflytande över mej och det va det som tillslut nästan tog livet av mej. Jag satte eld på en lokal och låg inne och väntade på att någon skulle komma och rädda mej. Jag drog på mej rejält med brännskador på händerna och lite i huvudet osv.. men inget som tackochlov ger några bestående skador.. Sen träffade jag en pastor eller förbedjare som är ja, andlig så att säga. Han lever nära Gud och så. Han såg att jag bar på ett mörker och bad för mej. Nu äntligen är jag som sagt på bättringsvägen..

Ja, jag vet inte riktigt varför jag skrev allt det här, men det är bara gött om nån kan läsa det och kanske se allvaret i vad man gör när man matar sej med destruktiva intryck. Jag njöt av den mörka musiken och allt mörker i filmer och sånt och lyssnade inte på några råd från mina föräldrar som visste bättre. Men nu har jag insett att det man stoppar in är det som formar en och det är farligt som sjutton att mata sej med djävulskt inspirerade filmer och musik.... Jaja, tack för att du uppskattadde inlägget och Gud välsigne dej!

Hoppas du går mot ljusare tider.

Jag klara inte psykning alls, det har det ju visat sig.

PSR skrev: Det finns säkert massor av arbetsplatser som fungerar som trigger på psykoser och andra psykiska besvär. Jag har haft väldigt svårt att hamna rätt men har lyckats 50/50. Jag klarar stress hyfsat men psykologisk krigföring extremt illa.

Psykologisk krigsförin är till för att skapa stress hos motparten.

Mina besvär har börjat återkomma allt sedan jag började min praktik på verkstad.