Att med psykiska problem kunna klara av sitt jobb?

Hej,

Jag är en nyregistrerad medlem. Har dock följt Viska under lång tid.

Jag är heltidsarbetande men känner hur marken är på väg att försvinna under mig. Det är så viktigt för mig att jag lyckas klara av mitt jobb men stressen gör att jag kommer in i mina depressiva skov. (Jag behandlas för depression sedan lång tid tillbaka (10 år) men eftersom denna aldrig fullt ger med sig har min läkare föreslagit att jag eventuellt skulle försöka med någon a-typisk medicin).

Jag är för närvarande i ett av mina skov men mitt problem är att jag är alldeles livrädd för, att som sagt, inte kunna klara av mitt jobb. Försäkringskassan var på väg att starta upp en rehabilitering med mig men jag drog mig ur av rädsla för att min integritet skulle få sig en knäck. Jag har aldrig, direkt, gjort någon hemlighet av att jag har psykiska problem. Det är på något sätt (under mina skov) självmarkerande. Hur som helst har jag det senaste året provat på några andra mediciner för att eventuellt slippa biverkningar av den medicin som jag under ett decenium har stått på. Denna utprovning har än en gång däckat mig. Jag var till 50% sjukskriven i tre veckor men av rädsla att inte få behålla mitt jobb och av en arbetsgivare som "tröttnat" på mina problem så återgick jag efter tre veckor på heltid igen.

Nu har arbetsgivaren "flaggat" upp för en rehabiliteringsplan för mig och detta skrämmer sk*ten ur mig. Jag är fullständigt panikslagen över detta. Jag går hela tiden omkring med rädslan att ytterligare en gång i mitt liv bli avvisad. Jag har kämpat något så in i vassen de tjugo senaste åren men har nu ingen reservkraft kvar för att åka på en snyting igen.

Till och med sjukvården börjar "ruttna" på mig att jag aldrig blir riktigt frisk. Helst av allt skulle jag nu vid över 50-års ålder vilja ge upp. Jag har sådan otrolig ångest för att än en gång bli dragen genom smutsen såsom otillräcklig. Men hur skall man ekonomiskt kunna klara sig? Således är jag totalt livrädd för dels att bli av med jobbet dels inte ha pengar att överleva för?

Kan väl tillägga att jag under mina skov har en viss paranoia men såsom utvecklingen idag ser ut för mig så är "det sanning" att detta kommer att gå åt fanders för mig. Det är liksom det man av sitt liv bär erfarenheterna ifrån - att vara otillräcklig.

Hoppas ni läsare inte tar illa upp av min klagolåt utan kanske har ett- och annat råd att förmedla.

Tack för det ni delar med er

Hej

Nej, vi tar inte alls illa upp...tvärtom - det är ju det som hemsidan är till för: att skriva av sig! Bara genom att be-skriva det i ord, så bearbetar man problemet/sig själv samtidigt...

Vad tror Du om lönebidrag? Kan det vara en lösning?
Jag har också haft lönebidrag...

lycka till
K

Vad innebär lönebidrag?

Mvh

Att som stöd från AF, för att arbetsgivaren ska kunna eller vilja anställa oss, så ersätts cirka 60-70 procent av din lön, från AF till din arbetsgivare... för övrigt gäller samma villkor!

Kontakta gärna AF eller FK!

Välkommen till Viska, Klasse! Det är inte enkelt att ge en deprimerad människa något råd, de flesta råd är positiva och det har man svårt att ta till sig när man är deprimerad. Det negativa däremot brukar fastna.

Jag har inga direkta råd om hur du ska göra. Däremot kan jag säga att de flesta medlemmarna här på viska verkar vara sjukskrivna eller ha sjukersättning (som jag). Det är inte så många som är friska nog att klara jobba heltid. Du verkar vara i bra form som kan skriva ett så långt och bra inlägg. Att du gnäller lite, är typiskt för depressionen du har. Det gör inget. Blir du bättre av att skriva av dig - gör det.

Eftersom jag själv bara jobbat 10 år, och varit soffpotatis i 7 år, har jag nästan glömt hur det är på arbetsmarknaden och på ett jobb. Att du erbjuds rehabilitering av företaget ser jag som något positivt för dig - ta det som en förmån inte som något som arbetsgivaren är tvingad enligt lag. Jag gjorde misstaget när jag jobbade att inte acceptera företagets anbud om rehabilitering av mig och gick till en psykolog i sjukvården i stället. Det slutade med att jag blev av med både jobb och psykolog (det funkade inte).

Att sjukvården börjar "ruttna" på dig är typiskt dålig sjukvård och inte ditt fel. Bipolära patienter verkar få sämre vård än schizofreni dito. Det är min åsikt som varit i båda lägren.

Vem bestämmer i ditt liv vad som är tillräckligt? undrar jag när jag läser att du känner dig otillräcklig. Du har kämpat i 20 år - jättebra! :klappa Själv har jag accepterat (inte utan skriftlig protest, dock) att jag blivit sjukpensionär. Det går, det också.

Jag har fått skära ner på kostnader sedan inkomsten rasade till nuvarande nivå och skrota bilen. Den tickade mycket pengar där den stod. Åka buss går bra och klarar jag att cykla får jag välbehövlig motion.

Tidigare medicinerade jag med Lithium, men sedan min diagnos förvärrats tar jag Abilify som är mildare när det gäller hur man mår. Lithium gjorde mig till en maskin i 17 år - jag klarade av att jobba och att slutföra mina studier men inte mer. Abilify verkar kunna göra mig till en lagom trött och nöjd människa - en förbättring tycker jag. Det verkar som om den antideppresiva effekten av Abilify hjälper mig att inte bli deprimerad och återinsjukna. Nämner detta för att det kanske kan vara något för dig och din läkare att fundera över. Är det Lithium du tar förstår jag att du kämpar, det gjorde jag också.

Lycka till!

Värmande ord - tack!

Mvh