man ska vara så mycket

visst är det svårt att må bra då man måste tampas inte bara med sin sjukdom utan också med människorna runt om kring.
Det är så mycket som man ska vara idag. Framför allt ska man vara bra på att prata med folk, ha en god social förmåga och fungera bra inom grupparbete. Visst känns det tungt att vara sluten, att inte kunna hänga med i vad de andra pratar om eftersom man har så mycket tankar som cirkulerar hela tiden -man blir irriterad på sig själv, men andra blir också irriterad på en.
Detta är frustrerande. kanske skulle det hjälpa om man berättade om sin sjukom.men det vågar inte många då man kanske får ett ännu sämre bemötande då de vet om att man till och med har diagnos på att man är "knäpp".
Är det fler än jag som blir innesluten i sin egen sarkofag i och med sin sjukdom?
Bit ihop- en dag är det ute med socialkompetens.

håller med dig fullständigt....
d är jättesvårt..
vill så gärna plugga tex men j klarar inte av d ...
vet inte hur många ggr j försökt o misslyclats
har nog haft SF-soc fobi hela livet men aldrig vetat att d skulle kunna vara en sjdbild eller v j ska säga .har alltid trorr d hört till min knäppa personlighet..
men nu när man haft denna deppen då så orkar j inte tampas med det socila kraven
sjd har lett till att jag förlorat d mesa jag kämpat för i så många år förut..
även de allra bästa vänner orkar inte i längden då isolering fr min sida inställda möten "nödlögner" osv..
framförallt orkar inte j med "friska msk oförståelse tyvärr jag behöver bli sedd o bekkr av ngn just som man är-
man "går iifrån sig själv"-
j har d sista träffat nytt folk ett par st nya vänner som liks jag mår kass på olika vis o d är härligt att kunna ha ngn o d är så kravlöst-man förstår varann eg.är d fullst främlingar"men d känns som vi känt varann jämnt,-
d är spec går inte att förklara...så är d magiska möten(nu tror ni j är helnknäpp d äR j juh <!-- s:wink: --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_wink.gif" alt="" title="Wink" /><!-- s:wink: -->
ibland behöver man vara lite social även om man valt erimitlivet... <!-- s:wink: --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_wink.gif" alt="" title="Wink" /><!-- s:wink: -->
jaha pvännen då..?
joo jag har berättat om min pvän då innan som är anledn att jag hittade viska efters han har sciz-men man kan inte ha en pvän till allt <!-- s:wink: --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_wink.gif" alt="" title="Wink" /><!-- s:wink: -->
jaha lite babbel igen fr mig
Må så bra d går...Nu ska jag passa på att fira allhelgona med MASSOR av godis mmmmmmm...

Den sociala biten är ett problem för många, men det kan gälla andra psykiska besvär också. Möjligen kan för somliga SSRI-antidepressiva vara en bra hjälp mot rädsla i sociala situationer , ångest och depression.

Det skall på en del håll finnas sociala träningsprogram, som skall vara väldigt uppskattade. Man får lära sig att umgås med folk på olika sätt. Kan nog vara bra att öva sig på och få mer rutin.

Jag tror att en del får problem med folk är att de har svårt att hänga med i röriga och sorliga miljöer. Man kan också ha problem att tänka snabbt vilket ibland krävs när man samtalar med folk.

Jag har jobbat en del och träffat en hel del besynnerliga typer i arbetslivet, varav ingen hade schizofreni. Jag tror därför att man nödvändigtvis inte alltid behöver vara den konstigaste på en arbetsplats, även om säkert de flesta tror det.

Håller med om att det är jobbigt socialt. Men människor tycker jag är väldigt egocentriska idag.Dem är så självupptagna med sig själva. Det är då svårt att få bra kontakt med folk.Är man då tyst och har långsamt tänkande och störs av annat blir det svårt.Hörs man inte finns man inte. den känslan inom sig är mycket tungt.

tack för svar.
jo jag är medveten om att det kan figurera en hel del märkliga människor utan schizofreni inom alla möjliga offentliga omr.
men det känns tungt ibland då man känner sig inlåst i sitt eget rum och stirrar ut på de andra -birollerna- som pratar på som om de kan nå in till mig.
Den ständiga känslan av att jag är huvudkaraktär i en film och att de endast är öågavlönade b-aktriser har gjort det svårt för mig att få nära vänner. delvis för att jag inte tror att det är möjligt att de skulle kunna komma in i mitt rum och delvis för att jag känner det som en omöjlighet att komma ut.

Jag är väldigt öppen med min sjukdom för vänner och bekanta, kanske för öppen ibland. Men det känns bäst så, att dom vet om det så att vi inte missförstår varandra och att dom vet om att jag är sjuk och inte orkar vara social ibland.
Sen ser jag inte så mycket "måsten" utan "förhoppningar" i stället.
jag har accepterat att jag har schizofreni och att jag kanske aldrig kommer att leva som en vanligt människa, men jag kan göra något.
Jag kan skriva tex. Just nu håller jag på med noveller om schizofreni som är baserade på mitt liv.