man ska vara så mycket

PSR skrev: Eftersom jag har paranoid schizofreni med tilläggsdiagnosen social fobi har jag sanslösa kognitiva svårigheter i sociala sammanhang. Min sociala kompetens ses nog inte som särskilt hög. Ironiskt nog arbetar jag som lärare vilket går ganska hyfsat. Men inte personalmöten!! De mår jag väldigt dåligt av. Jag skulle föredra att man avhandlar praktiskt allt detta "joller" via mail. Skulle effektivisera kommunikationen dessutom.

Jag läser nätkurser och då sköts all kommunikation via webben. Hoppas en hel del att detta är en framtidsmodell. Samtidigt förordar jag mänsklig kontakt med de som man vill ha en personlig kontakt med.

jo, själv arbetar jag som förskolelärare och trivs mycket bra med detta. Det är just förhållandena emellan andra förskolelärare/vuxna som är en aning tuffare. Visst verkar det vara en bra lösning för dig det med email, men jag vet att det finns andra lärare(min far) som uppskattar just den tiden på veckan då alla lärare träffas eller den lilla stund som de får i personalrummet tillsammans. det är den tid som han får med något sånär "likasinnade". Att bara få sitta ner tillsammans och umgås. missförstå mig ej som så att man ej skulle kunna umgås åldersövergripande. jag själv passar bra ihop med personer långt över min ålder. det är min far och de flesta andra 40-talister som är en aning konservativa och sedan är det ett stort plus med något så när lika livserfarenhet då man disskuterar.

Såntdär kan störa mig tex när jag söker jobb, där står det alltid, du ska vara bra att ta folk, vara glad, social och ett leende på läpparna.

Det är så konstigt, hemma är jag pratglad, och jag kan ibland babbla för mycket, jag är en pratmaskin med såna jag är nära med. Men när det gäller att sitta i ett arbetsrum på ett arbete, då blir jag som en annan människa, jag försvinner, jag är tyst och på spänn hela tiden, rädd för vad jag ska säga. Vågar inte vara mig själv liksom.

Men det är mycket krav i samhället, det gäller att kanske stå för den man är, och känna att du har lika mycket rätt som andra, du är speciell och jag personligen tycker inte man behöver vara så himla social på arbetet.
Om arbetskamrater inte tål att man är ganska lugn och tystlåten, FINE!

För mig är det lättare att hålla ihop ute bland folk än i ensamheten... arbete / sysselsättning blir en hjälp till att må bättre...

PSR skrev: Den känslan är en försvarsmekanism. Känner igen mig. Helt isolerad styrde jag hela världen från en sunkig etta i miljonprogrammet under cirka tio år.

Hm, kan du inte berätta mer?
Hur fick du det att gå ihop? Borde inte det du bestämt hänt?
Att du bodde i en etta i miljonprogrammet kunde ju vara anti-mut-logik. Fast nog skule ma kräva lite mer som global härskare?