jag håller inte med dig, ak000.
Eller, jag håller med dig om att det är oerhört svårt att fungera normalt efter såna upplevelser. men jag anser inte att det friar en från ansvar.
Som liten kan man bli utsatt för fruktansvärda saker, jag har haft min beskärda del av det du pratar om. Som barn blir man utsatt, som barn är man inte ansvarig för vad vuxna utsätter en för.
Men när man blir vuxen är man ansvarig för sina egna handlingar. Dem som utsatt mig när jag var liten har t.ex. under sin barndom varit utsatta för diverse vidrigheter, men det hindrar inte att de är ansvariga över hur de i sin tur behandlar mig sedan. De flesta människor som vi ser som onda, har själva varit utsatta för hemskheter som barn. Om vi skulle fria alla dem från ansvar, skulle det resultera i ett samhälle där alla var fria att agera ut sina trauman hur som haver, och kunna komma undan med både misshandel, mord och våldtäkt genom att referera till sin trasiga barndom.
Sedan kan man ha väldigt olika bakgrund, och det gör att jag kan förstå att vissa männisor agerar som de gör. Det gör att dessa människor borde få all hjälp i världen för att ta sig igenom det som hänt dem, det är inget man ska lämnas ensam att göra upp med.
Men att förstå en persons handlande är inte samma sak som att godkänna eller ursäkta det.
Är man traumatiserad är det säkert svårare att fungera normalt än det kan vara för någon som inte är det. Det kan nästan vara en omöjlighet. Tar sig denna onormalitet uttryck i att man utsätter andra för hemskheter, är det ändå ens ansvar att söka hjälp och försöka jobba sig igenom sina trauman, och jag anser att det är vårdens skyldighet att hjälpa den personen.
Här brister ofta vården tyvärr, och det gör mig förbannad på dem!
För mig är min bakgrund aldrig något jag kan skylla på och därmed gå fri från ansvar. Jag kan se på den och därigenom förstå mig på mig själv bättre, det gör att jag inte hatar mig själv lika hårt när jag gör tokigheter. Men att jag har "rätt" att bete mig illa bara för att jag blev utsatt som liten, det tycker jag inte!
Det är orättvist som sjutton, i och med att traumatiseringen kan bero på något någon annan utsatt en för, som man inte var skyldig till då när det hände. Ändå kommer jag aldrig ifrån att jag nu som vuxen är ansvarig för mina handlingar. Jag är inte ansvarig för det onda någon annan utsatte mig för när jag var liten, men jag är ansvarig för vad jag gör av det idag. Om jag väljer att föra den ondskan vidare, även om det är jättesvårt att inte göra det, är jag ändå i största grad ansvarig för det.
Det är inte rättvist, det är inte lätt. Men som jag ser det är det så livet är. Tyvärr.
