Har aldrig tänkt tanken att inte vilja leva. Har dock varit väldigt nedstämd och deprimerad. Har alltid tänkt att det finns så mycket man kan gå miste om. Försöker, även om det är svårt ibland, att blicka framåt mot nya möjligheter. De senaste åren har varit tuffa, mycket har kommit upp till ytan. Förlorade en nära familjemedlem som tog sitt liv när jag var barn. Har ytterligare en i min nära familj som försökt ta livet av sig upprepade gånger de senaste åren. Det är som att leva med en ständig rädsla, en ständig otrygghet över att tillvaron är så osäker. Sen blev jag själv dålig, det svåraste har varit att försöka finna tillförsikt inför framtiden. Att få tillbaka hopp, glädje och att vara tillfredsställd med sig själv. Att känna att man faktiskt duger som man är utan att ha uppnått det där som skulle göra en så väldigt lycklig, det har jag svårast med nu. Jag kämpar mot tanken på att allt har gått mig förbi, att jag förlorat mina möjligheter. Finns det hopp, undrar jag ofta. Jag är ung, men känner ändå så här. Har också svårt att tro att jag är accepterad ibland. Men det är mina krav på mig själv som gör att jag känner så. För några år sedan fick jag en enorm prestationsångest, blev avundsjuk på vänner som hade uppnått det där och som verkade så nöjda i mina ögon. Min självkritik var förhatlig och är det fortfarande ibland. Mina prestationer kan bara göra mig nöjd väldigt korta stunder, sen kommer det igen dom monstruösa kraven man har på sig själv. En dag är jag kanske nöjd över att ha haft en period i livet som inneburit mycket reflektion och arbete med sig själv. Jag vill inte bli bitter och ensam.
