Ofta när man hör människor yttra sig i frågan om sin egen ångest verkar det som om det finns en begreppsförvirring.
Det pratas om ångest i termer av oro för ganska naturliga moment i livet som är besvärliga för oss alla.
När ångest i medicinska termer handlar om allt annat än vanlig oro.
Ångest är som medicinsk definition en närmast oöverkomlig stress och oöverstiglig oro. Naturligtvis finns en skala även här, från mild ångest till den djupaste förtvivlan som ofta leder till självmord.
Men oavsett verkar ordet ha fått en devalvering som inte gynnar någon.
Personligen definierar jag min egen ångest som en bottenlös, med inslag av overklighetskänslor, panikartad livshotande känsla.
Inte alls någon mild oro för att dagen ska bli jobbig.
En kompis sa en gång att orsaken att jag hade ångest är att jag nojar och tänker för mycket... Jag replikera med att han "var för dum för att ha ångest" :mrgreen:
Känner igen orden att tänka för mycket. Retade mig på det mycket tidigt. Hellre tänka än vara "dum". Kanske är det så att, och det är väl en romantisering av verkligheten som har väldigt litet med verkligheten att göra, den som tänker lite extra kanske också är lite känsligare och mer eftertänksam än andra??
Jo, min psykolog sa att noja/problemlösa/oroa sig osv är en överlevnads mekanism man lär sig som barn om man har en otrygg uppväxt. Har man en bra och trygg uppväxt behöver man inte hela tiden va på sin vakt och hantera svårigheter.
