Rädd för sig själv

Hej
Nu har jag fått mina sex elbehandlingar och mår lite bättre. Jag är utskriven från avdelningen vilket är skönt. Jag ska få tre st polykliniska ECT, dvs jag behöver inte vara inlagd utan kommer bara till sjukhuset över dagen.
Jag funderar mycket över mig själv och mitt mående. Jag är ofta rädd för framtiden och för mig själv. Jag är väldigt rädd för att må sämre igen. När jag tänker tillbaka på hur jag fungerade förra hösten när jag var helt under isen, så känns det som om jag var en helt annan person. Jag tänkte och resonerade på ett sätt som känns helt främmande nu när jag har lite mer skydd omkring mina känslor. Jag är skrämd över vad jag kunde tänka då, att jag kunde tänka och känna saker som att jag ville göra andra och mig själv illa. Nu gjorde jag inte någon annan illa och kanske är gränsen för det längre bort än vad jag tror, men det känns så obehagligt att ens ha haft dessa tankar.
Fast jag vet att jag inte kan skuldbelägga mig själv för detta eller gå och älta det, det gör bara saken ännu värre. Det går ju på ett sätt att förstå mina tankar som något som uppkommer hos någon som är mycket desperat och mår otroligt dåligt. Att vara i ett sådant kristillstånd är ju som att vara mitt i ett inbördeskrig och det vet ju alla vad som händer i verkliga krig menar jag, alla är sig själv närmast och i riktigt svåra situationer gör man vad som helst för att rädda sig själv.
Jag vet att jag på något sätt måste släppa taget om mina skrämmande tankar och känslor för att kunna gå vidare. Men jag ville bara skriva av mig här. Har ni andra upplevt sådana här tankar och hur gick ni vidare efter det? Går det att gå igenom en psykos utan att ha sådana tankar?
Hoppas någon kan ge svar på dessa frågor.

Jag tror att många människor tänker hemska saker ibland, men hos mycket få leder till någon handling... du behöver alltså inte vara rädd för dina tankar... för du kommer inte att göra det du tänker...

Sen kan tankar som är negativa eller aggressiva vara jobbiga att ha... terapi kan hjälpa en att ändra sättet man täker så att det blir mer positivt...

Man får kämpa på och lära sig att tycka om sig själv även med käslor av ilska... känslan i sig är inte farlig... man kan vet att man är arg... och låta bli att reagera på att argt sätt... men det är viktigt att vara medveten om att man upplever känslan... att inte förtränga den...

Ha en bra dag, Flisan!!!

Jag känner igen mig jättemkt i det där att vara rädd för sina känslor och tankar... så som de var förr. Men man kan ju heller inte gå omrking och vara rädd jämt. Jag kan fortfarande få känslan att "nu, nu jävlar tar jag livet av mig, en gång för alla!!" men jagh gör inget, jag bara tänker,känner. Skillnaden mellan då och nu är att jag har en gräns, en gräns som jag för det mesta litar på, samma tankar och känslor kan komma men jag lever längre inte ut dem. Jag hoppas att tankarna kan avta för de är fördjävliga men så länge jag tror på mig själv att jag klarar att behålla gränsen så går det.

Jag hade också en period där jag var väldigt rädd för mig själv. Det var väldigt jobbigt kommer jag ihåg, man kände sig väldigt ensam på något sätt. Nuförtiden har den känslan försvunnit, kanske det har att göra med att jag förstår bättre hur jag fungerar nu med mina symptom. Nu vet jag på något sätt vad som gjort att jag blir sämre.

Jag hade själv inga skrämmande tankar när jag hade psykos, men däremot tyckte jag att paranoian och vanföreställningarna var jobbiga. Det gjorde att jag efteråt var väldigt rädd för att få återfall igen.

Jag tror själv att skrämmande tankar odyl kan vara värst den första psykosen. Vid senare tillfällen har man mer erfarenhet och säkert en större motståndskraft mot vanföreställningar och paranoia. Man kan då vara mer kritisk och skeptisk till dem, vilket gör att besvären mildras.

Hej
Ja kanske är det så att man kan känna många känslor och tänka en massa tankar utan att man för den skull kommer agera på dem.
Vad jag konkret vad rädd för är mycket jobbigt att berätta men det handlade om väldigt destruktiva saker; att skada andra eller mig själv. På alla upptänkliga sätt som bara tänkas kan.
Jag var också helt säker på att jag skulle dö. Att j