...att jorden skulle gå under eller att jag skulle förintas.
Jag trodde att det skulle komma en dödsängel och hämta mig. Jag såg mig själv som allt igenom ond.
Jag hade också fruktansvära skuldkänslor. Som tex det där med Tsunamin det trodde jag att det var jag som orsakat .(fast det var det visst flera på min avdelning som trodde om sig själva..)
Jag tänkte också att alla mina närstående ville att jag skulle ta livet av mig för att de var så trötta på mig, fast de inte kunde säga det rakt ut för att de var snälla. Jag tyckte bara att jag var en belastning för alla.
Jag tyckte att jag var ond och att allt jag gjort på något vis hade haft en psykologisk symbolisk innebörd där jag velat sprida ondska.
Ja jag hör ju själv hur detta låter.
Det var ett helvete minst sagt. Och i detta desperata tillstånd är det inte så konstigt egentligen att man känner att man vill göra slut på sitt liv.
Jag är ju väldigt tacksam att jag inte lyckades göra det.
Men rädslan finns ju inom mig för denna avgrund som jag stötte på.
Jag är också arg för att de på avdelningen inte tog mig på allvar. De trodde inte att jag menade allvar med min desperation utan tog mig nog bara som ännu en "besvärlig", osjälvständig borderline patient (fast jag inte ens hade den diagnosen) Jag är ledsen och arg att de inte tog mig på allvar och förhindrade mig från att göra illa mig själv. Jag visste varken ut eller in och hade behövt någon som ledde mig i rätt riktning men tyvärr kunde de inte göra det tycker jag. Det är ju väldigt svårt att själv veta vad man behöver för hjälp i det läget, det gäller ju att de vet vad de gör. Det är ju det de har betalt för....
Vilken tur att det känns bättre nu och att du inser att du inte bär skuld till världens elände... det måste varit ett helvete medan du kände så... Tur att det är bättre nu...
