Jag sitter vid mitt skrivbord med ett dussin Rohypnol i min högra hand och en flaska absolut vodka i den andra. Jag vet att morsan om bara några timmar kommer att komma hem med ett leende på läpparna, glad för att det är helg. Jag vet också hur det leendet inom beloppet av en sekund kommer att bytas ut mot chock och ängslan. Jag vet att hon kommer att bryta ihop totalt när hon möts av den blick som kommer att prägla hennes liv, blicken av sin son liggandes livlös på golvet. En syn som kommer att skava i hennes hjärta i flera år framöver.
Just nu känns det irrelevant, helt oväsentligt hur andra kommer att känna och reagera. Kalla mig egoist, men att stå ut med den starkaste smärtan man någonsin kan tänkas bara för att inte bryta den banala vardagen för sina nära är väldigt sympatiskt.
Jag har fått klart för mig att jag är ovälkommen här. Hur mycket jag än försöker så tycks ingen uppskatta mig, jag är helt oönskad av de flesta.
Jag sväljer tabletterna tillsammans med spriten och strax innan det mörknar så får jag en sista tanke, ”jag fruktar inte helvetet längre, för jag har redan varit där”…
Författare till inlägg
