Dokumentär om tvångssyndrom

Tyvärr missade jag den, den gick i söndags - var det någon som såg den?

Bra artikel om den:

www.lakartidningen.se/07engine.p ... leId=10577

svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=8 ... pos=lasmer
Här går det att se dokumentären.

Tackar!

Mycket informativ dokumäntär! Tack för länken!!!!!!!!!!

Shit asså... helt svettig av att se hennes och hennes familjs liv.
Jag har diagnosen OCD... haft tvång av olika slag sedan jag var barn. Det hela började med en brand som visade sig vara en rökbomb "endast". Det var i vårt trapphus. Vi bodde högst upp och röken var så himla kraftig att den kom in i lägenheten hos oss.
Jag var 4-5 år då... .?
Och jag minns starkt pappas reaktion. Han var helt panikslagen och ringde brandkåren och mamma var helt fruktansvärt rädd och min äldsta stora syster var hysterisk!! Jag skakade av rädsla.
Just då var jag helt säker på att nu skulle vi brinna inne eller tänkte att tänk om jag skulle klara mig men inte de andra... Uscha!!
Länge hade jag som barn min sk "brand väska", som var fylld med div behövligheter som ett barn nu kunde prioriterade. Ja, tanken var väl barnslig i och med att jag var liksom säker på att väskan skulle jag åtminstone få med mig fort som attan så inte ALLT som var mitt skulle brinna inne. Det var lite leksaker och lite pennor, papper och så vidare som jag kunde ha med mig och i alla fall kunde få måla & rita som
var / är mitt intresse. <!-- s:oops: --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_redface.gif" alt=":oops:" title="Embarassed" /><!-- s:oops: --> :rolleyes: :idea:
Också en Barbie som jag kunde avvara från andra lekar som bevarades där i botten av väskan. (Lite små sött kan man tycka, jag vet.. men det var sååå himla verkligt för mig och att vara förberädd på det mest hemska som kunde inträffa..i min fantasi. <!-- s:oops: --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_redface.gif" alt=":oops:" title="Embarassed" /><!-- s:oops: --> :idea: :!: :rolleyes: )
Sen förflyttade sig oron till andra saker... och så har det hållit på.
Men jag har "klarat" mig rätt bra ändå. Ingen människa märker något längre. Det kommer och går. Det är mest kroppsliga inlärda betenden, som att jag nästan reagerar- och utför automatiskt. "Det ska kännas okej" på någotvis.
Som sagt, har man inte ett "tränat öga" så märker man inget tvångsaktigt i mitt betende. Det är väldigt få som lyckas se det idag. Knappt ens någon läkare. Om jag inte påpekar det själv.

Men detta program slog alla rekord!! 8O Fan, vad jag lider med människor som har eller haft det så här illa + deras anhöriga som blivit indragna i alla möjliga ritualer.
Tack och lov har jag hållt mycket av mina tvång för mig själv. Jag tror jag vill dölja det så gott det går iofs.
Emellanåt försöker jag ha "tvång" som är tvärtom mot det egentliga tvånget, för att jag blir arg och frustrerad på mig själv och mitt knasiga tankesätt &amp; betende, haha!! <!-- s:oops: --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_redface.gif" alt=":oops:" title="Embarassed" /><!-- s:oops: --> 8O <!-- s:wink: --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_wink.gif" alt="" title="Wink" /><!-- s:wink: -->
Ja... jag hittar nog på lite saker med mig själv för att läka... för jag tror verkligen på tankens kraft och att jag tror jag kan bli bra om jag "kräver" det av mig själv på ett schyst sätt ocg med hjälp av omgivningen. *känns hoppfullt*
Vissa perioder hjälper det mig enormt mycket att jag liskom lite "idiotförklarar" mig själv, inför mig själv.
Och här så finns det gott om självironi, skrattar åt mig själv fast jag tar det på alvar på ett annat sätt. Kanske ett sätt för mig att "överleva". Humor är absolut min starka sida! Skratta åt sina tokigheter alla fall ibland kan ju inte skada.. tror jag.

*Pust* Grät flera ggr av att se detta program. Känner vilken himla ångest hon har i dokumentären. Önska att sånna som hon fick hjälp på momangen. Och verkligen ville och satte sig inför att bara "göra emot" allt det där. Bara prova. Ända sättet kanske.

Min spontana känsla efter klippet var att om människor runt om mig hade gett sig in i min "lek" när allt var som värt så hade jag nog tappat bort allt det normala och sunda till livet. Det hade bara varit som att lägga på mer ved...
Nästan att man skulle ha blivit värre. Inte så att mina föräldrar någonsin skrattade åt mig så där framför mig. Men de satte vissa gränser för vad som jag fick hålla på med och inte.
Att säga i från på ett pedagogiskt sätt och försöka hitta andra sätt att få lättnad och detta ska väl ske i rätt tidigt skede. Då tror jag många kan få hjälp på ett bättre sätt. Gäller säkert inte alla......
Jäkla svårt ämne. Men intressant!!

Jag har också en del tvångsbeteenden, jag räknar och kontrollerar.
Måste ha koll på vilket antal förekomster som existerar, vissa nummer får inte förekomma. Om jag t.ex. skär upp en gurka så måste det bli rätt antal bitar, mat på tallriken måste antalet kontrolleras, räknar antal klunkar när jag dricker osv.
Har också en del procedurer som måste göras varje dag, det här tar uppskattningsvis 2-3 timmar av min dag i anspråk. Krävs en viss planering innan man ger sig iväg hemifrån, brukar se till att ha överskottstid för att komma iväg i rätt tid.