Någon frågar ytterst sällan vad jag sysslar med och skulle det komma på tapeten säger jag sjukskriven, skulle någon titta på mig med uppfordrande blick för att få veta mer så låtsas jag som att det regnar och kniper käft. Folk tar sig inte längre än så liksom, av egen kraft.....de flesta bryr sig inte så himla mycket tror jag. Det har hänt att jag fått berätta mer ingående men den gången går att räkna på en finger.......och de var snälla och hade empati......(han är pastor by the way och hon lärare..... av någon anledning var DE noga med att tala om "vad de var").
Kommer ihåg en tidigare medlem som bodde på en liten ort, där alla kände alla. Han tryckte upp en T-shirt, där det stod Psykfall på ryggen. Har för mig att lokaltidningen gjorde ett reportage om honom på grund av detta.
Jag hade ett klädesplagg med en text på bröstet där det stod "Team Awesome". :rotfl
/notwoodstock
P.S. Och jag har också varit frimodig om själva sjukdomen, det fungerar i Stockholm. Men jag tror jag har sagt att jag kraschade eller "gick in i väggen" vid tillfälle. D.S
