Jag har sett döda ända sen jag var barn. Lika tydligt som andra människor. Men det är ingenting jag vanligtvis pratar om. Men det har hänt när vissa döda ger inte sig då förmedlar jag budskapet och dom fåtal jag har förmedlat till blir förvånade att det stämmer så jävla bra. Men jag är skeptisk ändå. Därför pratar jag ytterst sällan om det.
Jag tror på sånt här. Att vissa kan det. Har inga direkta belägg för att tro på det, jag bara gör det. Själv drömmer jag sanndrömmar ibland, så varför då skulle det vara omöjligt att tala med de döda. Men jag är även rädd för att det bara är demoner som spelar dem ett spratt.
Det är en himla skillnad på att drömma s k sanndrömmar och prata med döda. Och när det gäller sanndrömmar så kan man medverka själv till att sammanhanget verkar vara hämtat från en dröm.
Freud menade att drömmar är kungsvägen till det omedvetna. Genom att skriva ner drömmarna genast när man vaknar kan man få tillgång till sig själv på ett djupare plan. Jag vet inte hur aktuella Freuds idéer är idag men jag vet att det förekommer gruppterapi runt drömmar hos deltagarna. Har förresten själv gått i en för längesedan. Det lärde mig mycket om mig själv.
Det som du Cosmos beskriver låter som en recension i ytliga drag vad hans bok "Drömtydning" handlar om. Eller avskrivet från Wikipedia där det står lite lätt i grova generaliseringar. Går inte alls på djupet vad det egentligen handlar om. Har du ens läst någon av hans böcker tex "Drömtydning"? Som var hans största verk. Va??
Jag har läst den. Annars är hans största verk Studies in hysteria där han beskriver hur behandlingen såg ut för kvinnor i den viktorianska tiden.
Och jag skriver inte av Wikì. Det är faktiskt en grov förolämpning som bara du är mäktig att göra. Men du är en synnerligen otrevlig typ som tar varje tillfälle att trycka till folk. Du måste vara väldigt ensam ned tanken på hur du beter dig
