100 unga slås ut i stockholms län varje månad

www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1298&a=707429

Jag tror inte att arbete är ett sätt att bli frisk. Jo arbete på ett andligt plan och psykoterapiarbete hos en god terapeut. Varför är vi så upphängda på arbete, att det skulle göra oss till fullvärdiga människor. Att vara kreativ och växa som människa kan man göra utanför slavarbete. Jag är inte emot arbete men det känns som vi är lurade att tro att lyckan skulle handla om status och materiella ting.

Jag tror att den som vill arbeta och leva på den lön h*n får är att ge människovärdet och tron på sig själv en knuff framåt i dessa människors liv!

Inte någon som vill arbeta och kan arbeta skall behöva gå utan syselsättning! Alla skall få en chans att arbeta och verkligen göra det! Som de skrev, vill 95% av de som det handlar om ha ett arbete. Jag tycker de skall få göra ett antal försök innan de blir stämplade för gott! Ingen absolut ingen mår bra av att inte ha något att göra. Dessutom utgör utanförskapet en grogrund för grubblerier och tankar på självmord bla!

Nä, ge dem åtminstone ansvar och en meningsfull sysselsättning! Detta på en adekvat plats i arbetskollektivet där de till att börja med gick tillsammans med en handledare som förberedde för ett likadant jobb! Eventuellt en mentor som själv snart skall gå i pension!

Då fyller vi på med arbetare för de stora pensioneringarna som kommer inom de närmsta åren! Att visa att man klarar av något är bra för självkänslan och man kan gå med högburet huvud efter ett gott dagsverke!

Jag tror också att det vore bra om fler fick arbete om än kanske bara halvtid. När jag slutade skolan i nian började jag arbeta på Arla istället. Så jag har arbetat så gott som hela tiden tills jag blev sjukpensionär år 2001. Det har nog varit både bra och dåligt och det är påfrestande att byta arbeten pga mobbing och bostadsorter. Det sätter sina spår i längden. Men hade man haft bra mediciner (jag gick ju omedicinerad) från början hade nog min tillvaro varit något helt annat.

Jag tycker helt klart att man ska få jobba, kanske deltid, om man orkar. Och dessutom få terapi i någon form om man så vill. Jag tror på en kombination.
Jag pluggar heltid nu. Men har fått jättemycket stöd av min psykolog och andra för att jag ska kunna klara av det. I början vill jag nästan sluta, men nu känns det bra.
Jag undrar lite hur det ska gå sen...hon på försäkrningskassan lät så positiv. Sa att det var ROLIGT att stå på egna ben, som alla andra. Ja jo jag håller nog med. Men jag är inte säker på att jag kommer att behandlas som alla andra eftersom jag har varit sjukskriven en tredjedel av mitt liv och inte har någon arbetslivserfarenhet. Men jag hoppas att jag får hjälp då...kanske lönebidrag eller nåt.

Om du kommer i arbete, vilket jag tror och hoppas, så ta tag i någon i arb etsgänget som är stark i psyket och kan säga ifrån. Detta för att få någon som har erfarenhet och kan hjälpa dig tillrätta. Du skall absolut inte fjäska utan försök att helt ärligt bli kompis med personen. Du får då ett stöd på jobbet.

Dessutom, väldigt viktigt, dra dig inte undan och gå för dig själv. Detta, för att då blir du klassad som udda och en konstig typ. När det sedan kommer fram att du har psykiska problem, ja, då är mobbarna där.

Nä, ta ställning till de orättvisor som finns och häng med i snacket vid fika bordet och visa att du kan bita ifrån med humor och ställ den som försöker provocera dig i löjets skimmer.

Den här låten sitter djupt hos mig, den heter Hanna från Arlöv. Det är en blek dålig konsert kopia som inte ger låten någon rättvisa. Men lyssna på den.

Där har du en stark kvinna! Hon hade ju inget vidare jobb, men finns det arbete inom en sektor, så måste ju jobbet göras om du nu tagit anställning för att kunna få en lön att leva på!