Psykotisk eller vad är jag?

Hej.Jag har haft perioder av svår ångest/ gränspsykos sedan ca 20 år sedan...det kan gå närmare tio år mellan sjukdomsperioderna.Senast fyra år sedan och tyvärr igen nu.Kommer smygandes med oro, dålig självkänsla mm.En morgon ca en månad sen var jag superförkyld och det var droppen för att inte orka gå till jobbet.Innan dess varit ängslig och haft fysiska besvär och allmänt stressad o deppig.Efter första sjukdagen....våldsam ångest på morgonen.Det har fortsatt så till att har ångest hela dagen.Sökt akut psykiatrin..inlagd några dar o fått ny ångestmedicin.andra symtom; horribel skräck för hur orka leva vidare med motgångar, overklighetskänslor, tankar snurrar runt, jag " vet" att jag har kommit till en början av förintelse,någon slags katatoni, kan knappt gå emellanåt; vill bara krypa ihop.Jag känner så tydligt att jag har inte kvar mitt gamla jag.Fysiskt vrak o bara horribla skräcktankar om undergång.Nu tvingade jag mig att gå till arbetet o prata om arbetsträning , vilket är tänkt börja på måndag.Jag vet att jag är utom 'sans o vett"... Men ser ingen annan utväg bli frisk annat än att jobba o låta tiden visa om jag kommer må bättre.Jag vet inte om jag ens kommer upp på måndag.ångesten förlamar mig helt och skräcktankarna blir droppen.Ja...mkt mer finns o berätta men såhär i början...vad tror ni läsare är bäst? Ska jag gå arbetsträna oavsett jag är " snurrig" o skräckslagen?är sjukskriven en månad via psykakuten.är övertygad om att jag är sk.gränspsykotisk...läkarintyget säger dock GAD.

Kraven kan vara för stora, när man känner som du.

<!-- l --><a class="postlink-local" href=" www.viska.se/phpBB3/viewtopic.php?p=7695...php?p=769514#p769514 [/url]<!-- l -->

Men det kan vara väldigt ångestfyllt att vistas på en arbetsplats och vara tvungen att
umgås med andra personer som man inte valt att umgås med hela dagarna. Det är
lätt för oss som är helt fria och inget arbete har att påstå att det är lätt att bli ångestfri.

Jag var i psykos och hade mkt ångest. Kunde inte ta ångestdämpande för jag körde bil. Var tvungen att vara ytterst aktiv och vaksam, de andra förstod inte och var väl inte precis på alerten. Ett rent helvete. Jag arbetade den tid jag skulle och när ja körde hem för sista gången tutade jag och gjorde vågen och jag vet att många som var där hade gärna följt med för det va rett djefla tråkigt och nerdoppande arbete. Idag när jag har sjukpension har jag jag börjat andas, precis som flyktingarna som kommer till sverige , de börjar andas.

Jag känner i igen första inlägget. Jag har arbetat sen jag var 18 o haft skov hela tiden efter 22. Vad läkarna kom på var att jag fick en Trilafonspruta upp i röven en tung dos för jag somande nästan omedelbart och sov 24-48 tim. Då vaknade jag psykos o ångestfri men behövde en stesolid för det kändes som att ngn drog med krita så det skrek på svarta tavlan. Det tog mig 3 dagar alltsom allt och jag var psykosfri. ångestfri. Jag tipsar dig om Trilafonet för det är en uträknad medicin men är mkt bra!