Ny medlem med lite funderingar

Hej på er.

Har ett tag haft diagnosen gränspsykotisk men jag tror själv att jag har
schizofreni och läkaren verkar vara inne på det med men vill inte säga nåt förrän han e helt säker.

Jag kommer bli glad om han säger:Du har schizofreni....
Då kommer det äntligen kännas som om det finns ett namn på det hela som spökar i mig.
Fast antagligen skulle många tycka det vara hemskt att få reda på det.
Men för mig känns det som en befrielse....jag går mycket hellre hemma och är sjukskriven än o ha ett jobb....har haft jobb men det var den värsta tiden i mitt liv.

Jag vet inte....känns som om man ska vara stolt som har nåt som inte så särskillt många har eller jag kanske är helt ute o reser.

Hur skulle NI reagera om en läkare sade till er att ni har schizofreni utan att ni visste om det själva??

Jag ser det bara som fördel och kommer bli glad iaf...finns ju större chans då att man får ett jobb som man klarar av om alla vet att man är sjuk o inte pallar stressen......samtidigt känner man sig lite speciell....man har nåt som knappt ingen annan har...typ en gåva.

Men jag har en känsla av att jag inte kommer ut i arbetslivet alls....men det bekymmrar mig inte så mycket....går ju som sagt mycket hellre hemma o pular lite smått i trädgården eller gör nåt annat avstressande.


Till dom som känner igen mig och som har läst tidigare inlägg kan jag säga att nu har jag lagt av helt med haschet och inte rört det på nån månad och det går kanonbra.

Zyprexan och Sobrilen dämpade suget efter hasch....synd jag inte fått medicinerna tidigare bara eftersom jag rökt i typ 2 år.
Tyvär äter jag som en häst av zyprexan och har gått upp nästan 20kg....känner mig alldrig mätt längre.



MVH Räven

Hej Räven. Min första diagnos var ospecifierat psykotiskt drag, som de senare ändrade till schizofreni. Då jag var på sjukhuset sa läkaren till mig flera ggr att jag har sjukdomen, men brydde mig inte om det. Det har tagit flera år sen jag fått diagnosen att jag har kunnat prata om den med min förälder. I början visste jag att den var fel, och att jag inte varit sjuk. Men har kommit till insikt nu att mitt betéende var långt ifrån normalt. Jag hade många symptom, men inga riktiga hörselhallucinationer. Däremot en hel del vanföreställningar, som misstänksamhet mot anhöriga, särskilt om förgiftning och dylikt. Jag vill absolut inte bli sådan igen, eftersom jag blev aggressiv och fick vredesutbrott av orimliga anledningar. Jag drabbades även av ångest och starka overklighetskänslor, kändes om att jag närsomhelst skulle dras ur denna värld och att jag skulle upphöra att existera. Risperdal tog bort de mesta, men den förändrade mig som person, och mina anhöriga tyckte inte alls om det. Äter samma medicin som du, Zyprexa. Har ätit den i ~ 3-4 veckor nu och har ännu inte gått upp i vikt. Har faktiskt inte märkt en ända biverkan, och mitt mående är bättre än då jag gick på leponex. Mvh.

Välkommen, Räven!

Jag tror de flesta tar diagnosen schizofreni ganska hårt. Själv sa de aldrig vilken diagnos jag hade, men jag misstänkte direkt paranoid schizofreni och efter 7 år läste jag journalen och fann att mina misstankar var korrekta.

Jag tyckte att de första två åren med schizofreni var extremt jobbiga och det tar tid att vänja sig och sluta oroa sig över återfall. Jag tror själv att i början är det särskilt viktigt med daglig sysselsättning och att ha någonting att göra eftersom det är en så väldigt jobbig tid och en stor tröskel att övervinna egentligen. Det är viktigt då att ha något annat att göra än bara grubbla.

Att första året är jobbigt stöds av att de flesta självmord inträffar då. Särskilt första månaden efter utskrivning från sjukhuset är kritisk. Jag vet inte om självmorden då kanske orsakas av depression (postpsykotisk depression), som vården kanske inte är tillräckligt uppmärksamma på. Jag vet några som har haft postpsykotiskt depression utan att få någon behandling.

Jag tror också att man tar diagnosen hårt beror också på de fördomar som finns i samhället om sjukdomen. Att sjukdomens rykte är värre än den i verkligheten är tar väldigt många år att själv upptäcka. Det är därför viktigt för alla att allmänheten har en korrekt bild av sjukdomen.

Admin

Hej Ensam-vargen och Admin1!

Känner igen mig i det ensam-vargen skrev...jag har ochså varit misstänksam mot anhöriga och fått vredesutbrott utan nån egentlig anledning....Risperdal förvärrade min ångest och jag slutade snabbt med den utan nedtrappning eller nåt sånt....Fluanxol funkade väldigt bra men gav mig kramper och gjorde mig darrig. Nu tar jag zyprexa och är fortfarande darrig men inte lika mycket fast jag äter som en häst.

Admin mina föräldrar tog min diagnos mycket hårdare än vad jag själv gjorde och dom tror att allt är deras fel....
Jag tror det mesta psykotiska har försvunnit nu men jag har fått en depression istället....jag hade väldigt starka overklighetskänslor ett tag men börjar bli lite mindre nu....

MVH Räven

Hej!

Depression är ett stort problem och det kan också vara farligt, eftersom det kan orsaka självmord. Det finns en del som anser att de flesta självmorden vid schizofreni egentligen orsakas av depression.

På sajten www.deprimerad.net/ finns det självtester där man kan mäta hur deprimerad man är och vilket vårdbehov man har p.g.a detta. Kör denna självtest några gånger för att mäta hur deprimerad du är.

Vid depression brukar man oftast använda SSRI-antidepressiva, som t.ex. Cipramil eller Citalopram. Att motionera mycket har också effekt mot depression. Jag brukar ibland ta Cipramil och jag tycker det fungerar hyfsat, även om det gav bäst effekt första gången jag prövade det.

Admin

Hej Admin.


Har kört den självtesten innan ganska många ggr och hela tiden kommit fram till att jag har en depression som mer eller mindre suttit i sen puberteten (12års ålden) tills nu....är 23 år.
Fick seroxat när jag var 15 men det funkade inte tyckte jag.....nu när jag har "åldern inne" så får jag lite starkare saker som funkar hyffsat mot psykosen jag haft några år men jag får inget mot depression...varför vet jag inte.

Kan tillägga att jag hatade psykologer så mycket att jag hellre klarade mig utan deras hjälp....men var tvungen att ge upp och söka en iaf pga av ångest osv. Jag hatar att gå dit och berätta en massa saker som dom undrar om.....min psykiater däremot är trevlig och ger mig det jag vill ha och trampar inte rätt in i mitt privatliv som psykologen gjorde.

Snart ska jag in på behandlingshem i 1 år....blandade känslor runt det...vet inte om jag orkar bo ihop med andra människor så länge och hitta på en massa aktivteter hela dagarna. Men o andra sidan får jag träffa andra killar och tjejer med psykoser...då kan man prata av sig lite om livet osv.

MVH Räven