Svara om ni känner igen er

Jag orkar inte denna skit längre, mina tankar stryper mig och gör så att jag börjar att uppleva en grav ångest. Jag vet inte om det är tankestörningar, eller tvångstankar men att sätta ord på det är egentligen rätt så oväsentligt för jag vet att det får mig att lida så in i helvete. Jag får ofta jobbiga tankar som ibland saknar grund helt och ibland kan det vara tankar som har en grund i verkligheten (det kan handla om att jag blir cynisk, förstorar problem m.m.) i båda fallen är tankarna omotiverade.

Oftast är det tankar som handlar om relationer till nära kompisar och hur relationsmönstren ser ut och jag får ofta en bild av att jag inte är så omtyckt och tycks se det på dem, i annat fall om de är snälla och rara så får jag för mig att de har en dold agenda. Det är ofta sjuka tankar och det känns som om jag håller på att förlora insikten i verkligheten långsamt men säkert. I början kunde jag tränga bort tankarna, men nu måste jag sitta och konvertera tankarna till att bli positiva och det arbetet är otroligt ångestladdat och jag kan ibland sitta och dra mig i håret och nästan skrika ut till följd av att min tankeverksamhet går segt som fan medan det finns tusentals jobbiga tankar och känslor att bearbeta och ändra på. Ibland kan jag prata med mig själv och säga något i stil med "men tänk nu förfan, så får jag det här gjort". Nu kanske ni tänker att det bara är att släppa tankarna och visst det går men den ångest som jag då kommer att uppleva är ingenting emot den ångest tankearbetet innebär.

Scenario: Jag sitter och grämer framför datorn, får tillslut stopp på tankarna och stänger av datorn för att lägga mig. Klockan är nu 12 på natten och jag ska precis hoppa ner i sängen när en ny veva av tankar attackerar mig, jag kan givetvis inte somna med ångest så jag blir illa tvungen att knyta upp den hårda knuten av tankar innan jag somnar. Jag är skittrött men kan inte sova då ångesten är så påtaglig men jag försöker ändå att ligga i sängen för att lugna ner mig och lösa tankarna men efter ett tag blir jag så orolig att jag inte kan ligga still längre, så ajg reser mig upp och går runt i cirklar, ut och in från balkongen medan tankearbetet pågår. jag blir väldigt lätt distraherad och måste då börja om från början (nästan iaf). Pulsen slår och jag är redigt förbannad medan ångesten dunkar, jag slår i väggen för att sedan fortsätta tänka. Tre och en halvtimme senare ligger jag i sängen och har äntligen löst upp knuten, jag somnar och vaknar nästa morgon med ångest av en jobbig dröm och tankearbetet måste dra igång igen.

Det var förvisso ett extremfall, ofta brukar jag lyckas lösa upp knuten på kanske 30min men det är ändå fruktansvärt. Idag när jag hade ätit middag så fick jag en jobbigt känsla av att min närmsta tjejkompis tycker om min killkompis mer än mig, då började tankarna igen för att ändra på den snedvrida bilden och jag ville inte gå från köksborden innan jag hade lyckats "tänka klart" så jag blev väl sittande där i en kvart och intensivtänkte, försökte att få casustudies från verkligheten och med hjälp av dessa få en positiv känsla av att hon tycker om mig mer eftersom det är vis om är nära vänner, min killkompis och min tjejkompis är inte ens lika tighta och det vet jag. Det är helt uppenbart men ändå får jag dessa tankar för jag måste få den positiva känslan.

Min psykolog säger att jag skall göra närvaroävningar och säga till mig själv att dessa tankar och känslor just bara är känslor och tankar och att det jag känner är något inom mig och det inte beyhöver vara så på riktigt. Men det går verkligen inte att tänka så när man sitter i klistrer .

Någon som har upplevt detta? Finns det någon medicin som typ gör så att man slipper tänka och uppleva ångesten? Skriva så mycket ni kan, och svara gärna så snart som möjligt då jag sitter här jsut nu med ångest och skulle behöva hjälp och råd snarast:(

tack

Jag kanske inte är rätt person att svara? Men just svartsjuka drabbar nog dem flesta sjuka, då dem intalar sig att dem inte är det!

Men din ångest och tankar stryper dig så sakteliga, det allra enklaste att börja med kan vara att ta ett glas vatten, och sedan hoppas på att man orkar aktivera sig, för att hålla igång dem tankar som är nyttiga!

Lycka till! Kan det hjälpa med att skriva ner tankarna på papper? :idea:

Jag brukar skriva ner ibland, det hjälper knappt jag är inte sjuk alltså, har ingen diagnos iaf :S

Eftersom du gått in på en sida för schizofrena funderar du kanske över om du är sjuk eller inte.

hej jag känner igen mig precis i hur du skriver!
har du alltid tänkt lika mkt som du beskriver, eller har det så sakteliga trängt sej på?
jag har alltid varit en grubblare av stora mått, men så där extremt som du beskreiver det blev det först i höstas för mig. Jag började fundera på det ena och det andra, började oroa mig för småsaker, och fick svårt att koncentrera mig. började ifrågasätta det mesta i min omgivning. och hur mycket jag än tänkte"tänk inte på det, fundera inte så mkt" så gick det ju liksom inte att stoppa tankeverksamheten, det fortsatte och mina tankar blev mer och mer enerverande, jag kunde vakna mitt i natten och komma på att "oj, jag sa visst nåt dumt om x till y" då blev jag tvungen att ringa y personen och liksom, "snälla du säg inte till x att jag sagt så o så om denne" o y bara"men herregud, nej absolut inte, du sa väl inget som var dumt heller, sov nu istället" men jag kunde ändå inte sova för jag hade sådan ångest över att jag partat skit om x. Detta blev mer och mer och jag grottade ner mig i detaljer och funderade och funderade, jag blev mer och mer ångestfylld o deprimerad, sedan blev det att jag låg vaken nåra timmar den ena natten, för att sedan somna. natten därpå låg jag vaken ytterligare nåra timmar. tillslut låg jag vaken en hel natt och tankarna bara snurrade runt runt runt och jag fick inget stopp på det. två nätter utan någon sömn. Tillslut fick jag panik och efter en månad utan en blunds sömn blev jag inlagd, fick stanna där i ca 3 månader , med diagnosen psykotisk depression. Jag började ifrågasätta min omgivning och trodde mina vänner ville mig illa, de kompisar jag haft i alla mina 20 år hade bara drivit med mig, eller snararre alla hade drivit med mej. detta gjode ju att jag vägrade gå ut och blev folkskygg och allmänt rädd att folk var ute efter mig. alla ville mig illa trodde jag, ingen fick träffa ig på flera månader, usch o fy ...jag hatade alla runtom mej och jag pratade knappt med någon alls.ojojoj
Hoppas jag inte skrämt dig, men detta är min berättelse, och idag mår jag bra iallafall. det var som att alla mina tankar behövde svängrum och jag behövde få tänka ur mig alla tankar på nåt vis. det 'är så jag ser på det idag iaf! och att ha gått igenom detta har gjort mig til en annan mer förstående person, men jag är så himla rädd att jag ska hamna där igen, för det var ett rent helvete.
hoppas du /nån orkar läsa allt, men det var skönt o skriva av sej iaf
kram*

Ett grymt givande svar och du verkar ha upplevt exakt samma sak som jag upplever i dagsläget, kanske är jag påväg att bli psykotisk? för även om jag inte upplever vanföreställningar i form av att folk vill mg illa så kan jag uppleva och i värsta fall tro att folk inte bryr sig att jag mår dåligt fastän jag på samma sätt vet att de bryr sig. Ibland önskar man att man vore ett lite mer primitivt djur med avsaknad av hjärnbark..