Svara

Skulle gärna vilja ha svar på lite saker gällande mitt beteende och välbefinnande. Jag får ofta för mig saker angående mina vänner, jag kan bli otroligt rädd för att blir sviken eller att min bästa tjejkompis är med min bästa killkompis (vilket inte skulle hända eftersom de inte är så nära). Ibland kan det vara inbillningar som är normala men på senare tid har jag börjat uppleva riktigt konstiga inbillngar, det kan vara att min tjejkompis är offline på msn och min andra kompis också är det. Jag ser då ett tydligt mönster att de är med varandra(vilket i vekrligheten inte skulle inträffa). Jag blir då väldigt nojig och får ångest angående detta och kan t.om. bli arg på dem. Varför umgås de? varför stänger de mig ute? Jag går och grubblar i en halvtimme och försöker få mig tillbaka till logiken, sedan ringer jag upp min ena kompis för att se att min inbillning inte är befogad, vilket den aldrig är. Skulle ni kalla detta vanföreställningar? Ni får gärna berätta lite mer i svaren så kan jag ställa fler frågor så småningom, har så mycket jag behöver ta upp men allt finns inte i huvudet nu..

Jag behöver verkligen era svar nu och skulle verkligen uppskatta ltie diskussion. Låt inte denna tråd dö på en gång, snälla

Känner igen mig.... Men jag kan inte svara på om att ditt fall är av psykos relaterat.
Ibland så är vänner bra konstiga....s.k. vänner...
Min närmsta vän började umgås med andra mer o ringde mig typ aldrig mer...o när jag insjukna så sa han att allting var mitt egna fel o fick skylla mig själv.... när jag berättade om min sjukdom så han bara att det var ett påhitt....

Jag tror inte...att du råkat ut för nån psykos sjukdom...utan mer att dina vänner kanske håller på att förfalla.... jag vet inte.... kanske dags att finna bättre vänner...?

Själv är jag trött på vännerkonceptet då alla jag haft antingen vänt ryggen till eller bara dragit....

-

Jag funderar på hur gammal du är. Det finns nämligen en mängd beteenden som tyvärr är rätt vanliga och tom ’normala’ i tonåren (och däromkring), men som kan vara allvarliga tecken på ohälsa om de dyker upp i livet. Osäkerheten i kombination med att man vanligen är rätt självcentrerad, kan t ex göra att tom paranoida tankar och känslor kan ta fäste. Det är också ’ofta’ en period då också svåra identitetskonflikter och en ’instabilitet i identiteten är vanlig. Och djupa existentiella grubblerier. Kort sagt. Symtom och upplevelser som är vanliga vid sk ’kriser’ och tonår, men som också kan tyda på allvarlig psykisk ohälsa. Det som är väldigt viktigt för dig nu är att du skaffar dig någon att prata med. Det du behöver är ett lite starkare ’jag’, så att du inte behöver känna dig så sårbar som du gör nu.

Ett privat tips från mig är också att du lägger svartsjukan på hyllan. Även om dina vänner skulle umgås utan dig, vad gör egentligen det? Vi ska inte binda fast våra vänner eller ’hämnas’ på dom för att de väljer att göra saker utan oss. Ge dina vänner det utrymme de behöver, och låt detsamma gälla för dig. Det är jobbigt att känna sig utanför och ensam, men helt nödvändigt. Det viktiga är att inte fastna i det. Utan, trots risken att bli sårad, fortsätta vara öppen för nya människor och saker att göra. Var generös mot dina vänner och ge inte efter för svartsjukan. Om de är bra vänner kan det lägga grunden för genuin vänskap. Lycka till!

Jag skulle inte kalla detta för vanföreställningar utan mer ett ganska normalt beteende orsakat av lite större oro än normalt. Det är alltså ingenting att oroa sig över i nuläget. Det du oroar sig över kan faktiskt hända, medan vanföreställningar brukar vara mer skruvade än så.

Isa-Alise,

Jag vet, jag har börjat komma fram till att min avsaknad av tillit kan bero på mitt bristande självförtroende. Men jag vet itne vad jag ska göra, min psykolog säger att närvaroövningar är bra för min del men att greppa tag i logiken är omöjligt när jag fastnar i gyttjan av jobbiga tankar, känslor och grubblerier. Min mor försöker ofta snacka logik med mig men det når inte fram helt enkelt och hon blir sur på att jag behandlar mina vänner på det sättet.

Ofta är ångesten väldigt stark, jag försökte med Theralen som jag fick av en kompis men den verkade itne ångestdämpande. Jag blev endast skittrött men tankarna tankarna och ångesten bestod vilket resulterade i att jag inte ville sova ändå. Finns det ingen lugnande medicin som inte är benso och osm faktiskt funkar bra? Min gamla psyokolog som slussade mig vidare till BUP nämnde något om en ångestdämpande, någon medicin med L som inte är så stark tydligen.. Fast chansen är nog minimal för mig att få det utskrivet då jag försökte ta livet av mig i höstas genom just överdoesring och det vet psykologen om. Jag får isåfall helt enkelt försöka få tag i Sobril eller något på egen hand