Glädje?

Funderingar kring glädje, är aldrig glad. Har varit deprimerad i stort sett hela tiden de sista 2 åren kanske längre kommer inte ihåg.
I somras kraschade det rejält, fick då antidepp som försatte mig i mani. Zyprexa var räddningen då, men kunde aldrig komma så långt upp att jag blev glad var mer som en rak linje med smådippar.
Slutade med zyprexan o blev sämre, började då med ergenyl och senare fluanxol för att hantera paranoida känslor + hallucinationer.
Började må bättre efter fluanxolen mindre ångest o hallucinationer, det paranoida finns kvar. Men glädjen finns inte, blir aldrig glad är som med zyprexan en rak linje med smådippar. Undrar när man kommer att hitta glädjen?
Någon som känner igen det här med att aldrig känna glädje eller bli glad?
Kan det kanske vara så att depressionen hänger kvar eller klipper ergenylen topparna för effektivt?
Kanske fel forum för frågan då det mest rör bipolaritet, men det finns ju några bipolära här.

Det där med att aldrig vara glad känner jag igen. För tre år sedan fick jag Abilify 10 mg p g a psykos och den medicinen har hjälpt mig bra. Möjligen gör bristen på dopamin att jag har svårt att känna glädje. Jag kan skratta åt skämt men känner inte glädjen...

Är det så att man strävar efter ett hypomaniskt tillstånd av konstant glädje och den glädje jag trots allt känner är mer frisk än då man är hypoman? Svår fråga. Hos en doktor brukar man väl knappast testas för om man blir glad som man ska. Där räcker det att vara lugn och samlad för att bli stämplad 'normal'.

Man får väl försöka föra dagbok över stämningsläget. Gradera sitt humör från 1-10 där 10 är manisk och 1 är depressiv. Om man som jag då ligger på 4 hela tiden, är man då frisk eller för "butter" för att bli accepterad?

Jag har inga svar i dagsläget men det var intressant att spåna lite.

Glädjen kom tillbaka när:
* jag gick ner till halvtid på jobbet

*minskade kontakten med familjen

* halverade dosen av neuroleptika

Inwatto,

Ritade upp en kurva hos läkaren på 4 med dippar nedåt, har ännu förmodligen inte ställt in rätt dos av ergenyl. Fluanxolen har dock gjort situationen mer uthärdlig pga minskad ångest. Antar att jag får vänta tills inställningen av ergenyl blivit klar med att klaga på stämningsläget.

Oförmåga att känna glädje kallas av läkarna för anhedoni. Det räknas till de negativa symptomen vid schizofreni. För bipolär förknippas anhedoni med depression. Det är möjligt att du skulle känna större glädje om du hade Lamictal som stämningsstabiliserare. Ergenyl är ju också en stämningstabiliserare, men är mer effektiv mot mani.

Du Ingen!
Det där känner jag väldigt väl igen. Jag är bipolär, har Lamictal och Sertralin för att höja lite men glädje...nix.
Skratta med människor, se glad ut, vänlig ja ok, men glädje, förväntan, ha roligt nää
Snarare en typ lugn apati. På något vis gör jag det som måste göras men bara därför. Inte av lust och med glädje.

Livet kan bli lättare med vissa mediciner men någon gömde eller slängde bort glädjen för länge sen