flisan skrev: Tack undrande
<!-- s:oops: --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_redface.gif" alt=":oops:" title="Embarassed" /><!-- s:oops: -->
Ja, att jag är känslig och depressiv råder det nog inget tvivel om.
Nopps. Men jag förstår inte varför fortfarande, hur dina mekanismer fungerar. De lite längre kan jag förstå, men de korta?
Sedan har jag med tiden även fått andra symtom. De har förvärrats med tiden. Jag hör lite röster ibland fortfarande, det är obehagligt.
Jo, det är ju väldigt obehagligt om det är jobbigt, det förstår jag.
Men det var ju troligen den totala deppoångestverloaden som orsakade det för dig. jag har det likadant, men jag försöker ofta spela en annan kille, och jag gör det rätt bra. Flör det mesta är det bra, för jag kan bli gladare och andra trivs bättre med honom. Är det en roll eller är det jag som har olika humör och av det blir olika?
Blir det massor av elände i tanken och sen kommer kanske jobbiga saker i verkligheten, då har man dubbelt, reagaerar man hårt på mindre saker och får många stora saker i knät ramlar man.
För det mesta väldigt hårt, för vården tänker inte riktigt så på människor på väg ner, på väg upp går det bättre, och det är ju ngt generalfel att man ska behöva kollapsa och straffa sig själv innan man får ganska dyr o dålig hjälp att reda upp eländet.
Man kan säga att det inte utövas friskvård genom psykiatrin, så alltfler blir sjuka. Och ramlar man väldigt långt så är det svårt att räta upp sig.
Men det är betydligt bättre nu än i vintras, vid tiden för min inläggning.
Jag undrar också hur miljön påverkar en när man är inlagd. Om man eg. inte blir sämre av att vistas i dessa minst sagt otrevliga förhållanden tillsammans med människor som kanske mår ännu sämre än man själv?
Samtidigt behöver man ju hjälp....
Jo, man behöver hjälp, men vilken sorts?
Ligga på psyket eller gå o prata o äta medicin?
Visst det har sin roll, men ordergivning för egenfriskhet saknas
:twisted:
Jag vet men det e ju lite så, utan mat, motion och sömn lär du ha än svårare att fylla ditt liv med glädje. Och när man har ångest o e deppad vil man inte det. Ibland får man ju acceptera det, under kanske några dagar, en, två verkor, men sen måste det till lite militärtakter.
Det här är inget konstigt egentligen, se ex på missbrukare som sitter på fängelset och äter upp sig o tränar, toppform när de kommer ut, efter 10mån knarkande är de tillbaka som vrak.
Om de inte åker in kan de bli så dåliga att de inte orkar komma igen.
Psyket är ju defacto lite samma sak.
Tändaren i rökrummet fastsatt med kedja, plunkning när man går in, låst dörr, ombud mekllan dig och yttervärlden, du får dock ringa.
En läkare kan bestämma över dit öde för att du beter dig egenskadligt. (jag pratar här om från början mer eller mindre frivillig psykvård där man inte begått våldsbrott såklart. Där kan man ju förstår fängelsetankens existens)
Har man grova probvlem kanske man måste, men det är inte lockande.
Frågan är ju om det inte är en skrämsel, jaha, mår du dåligt, kolla helvetet vi har åt dig här, kanske mår lite bättre hemme ändå? vavava?
Eller så är man som sagt rent farlig och måste pga sin farlighet ju ha det sådär, ju. Med de resurser och alterativ som finns är det så. ja, så.
Det är en kamp varje dag helt enkelt, så är det nog för alla er här. Man får kämpa sig igenom tiden och ev. känna glädje med sitt liv om man har tur. (Eller iaf är det så för mig)
Mjo, men du känner ju iaf att du lever.
Tänk om du vore helt likgiltig?
Det vore nog värre.
Många friska är nog det.
Du får gärna beskiva mekanismerna i din dagliga kamp, hur tänker du och varför? vad gör dig så konstant nere, är det jämt så, verkar inte så även om du e dämpad som person?
I dag har jag haft ångest för att jag int eorkar arbeta eller studera. Fast jag vet att det är inte där taggen sitter...utan detta att jag mår dåligt. Jga skulle må lika dåligt och känna mig lika ensam även om jag hade ett jobb.
dagens ångest? :lol:
Hittade du på det eller letade du upp det eller hur gick det till o få just den ångesten idag?
Du förstår ju att det inte är där taggen sitter, så du hittade på det, det var ju en bra grej o ha som egenursäkt för känslan, som sen ju är verklig o sann till på köpet.
Men varför funderade du på det?
Är du inte pensionär nu?
Ta det lugnt då, du behöver inte jobba, du kan göra ngt meningsfullt för ngn eller dig själv istället ju. det kanske inte lönar sig, du blir inte rik, men överlever och pysslar med ngt skoj eller iaf meingsfullt.
Det kan vara att ställla upp för de hemlösa sjuka, ha ett växthus, köra folkrace. Men det kan du ju inte pga deppet, men det är ju tanken som jag skulle förorda när "jag kan inte jobba dåligt samvete tanken" kommer.
Försök beta av de här ångestursäktstankarna som kommer av "ska man ju göra" tankar så de inte blir verkliga.
Hur lever du? Bor? Vad gör du en vanlig dag? Har du körkort?
jag måste börja sova!
