Tack för svar! Ja, jag har ju mått dåligt sedan mina tonår men att då var det ingen som förstod. Idag har ju psykiatrin, vad ska man säga, utvecklats framåt. Man har kommit längre inom psykiatrin och man förstår så mycket mer och den har väl blivit mer evidensbaserad.
Jag tror att min psykiatiker undvek att sätta någon schizofrenidiagnos.
Jag har dessutom efter 5 år inom psykiatrin nu blivit remitterad till min husläkare, som skriver ut mina mediciner i samråd med mig.
Något som jag tycker är alarmerande är att när jag -98 tog kontakt med psykiatrin, efter påstötning av bekant, så fick jag Fluanxol. Jag måste ha fått för hög dos från början eftersom jag reagerade med en biverkan (akatasi, tror jag det heter), dvs jag kunde inte sitta stilla. Det märkliga var då att man sänkte inte dosen utan man plockade bort medicinen. Man funderade inte heller på om jag kunde vara bipolär. Det enda jag fick var antidepressiva, som naturligtvis inte hjälpte hela vägen.
För att fortsätta klagovisorna, så var jag i kontakt för första gången med psykiatrin på 80-talet efter en del traumatiserande händelser. På den psykiatriska öppenmottagningen som jag gick på så var överläkarens inställning att det var samtalsterapi som gällde och inte mediciner. Jag efterfrågade naturligtvis mediciner men det blev blankt nej.
Ja, det är antagligen flera som känner igen sig att många år har gått till spillo innan man äntligen får rätt medicinering.
