Många sätter likamed-tecken mellan kärlek och parrelationer. Det gör jag också, men kan inte kärlek vara så mycket mer? En livshållning kanske?
Andra former av kärlek är väl också vänskapsband, familjeband, omtänksamhet osv osv.
Jag önskar att jag vågade hoppas på kärleken. Men jag känner mig rädd för att bli lämnad igen och bli alltför dålig av det. Förra hösten tog det slut med min kille och jag fick en mycket djup depression med psykosinslag. Jag trodde inte jag skulle ta mig ur den, jag trodde ärligt talat inte att jag skulle överleva. Min önskan att leva och mitt hopp om framtiden var totalt raderat. Nu är läget något mer stabilt men jag är väldigt rädd att engagera mig så igen i en person som jag gjorde i honom. Jag gav allt vad jag hade och han såg mig som jag var frisk och sjuk på samma gång. Han orkade inte.
Man måste nog ha kommit långt med sig själv för att få ett förhållande att fungera. Om det finns inslag av självdestruktiva tankar eller handlingar så fungerar det inte. En del verkar ändå hålla ihop, men det verkar som de gör varandra mer illa än gott.
