Förlåta kan hjälpa dig att bli frisk !!

Nyligen kom jag på att jag behövde förlåta mig själv och en del andra människor. Jag visste inte om det tidigare utan trodde att jag inte bar på någon oförsonlighet mot någon. När jag förlät mig själv och alla andra så började jag att må bättre och nu mår jag som en prins och har dessutom fått en skön frid inombords !! Det var i olika delar av medvetandet som jag behövde förlåta i. Jag tror att vi består av ande , sinne, själ och jag-medvetande och man kan behöva förlåta i varje del av psyket. Totalt mer än 15 delar, om man räknar med alla delar såsom barnet i oss, de olika jagmedvetandena m.m. Jag var tvungen att ta i med alla krafter för att klara av att förlåta alla samt att skåda in i mitt eget inre för att lokalisera de delar som jag behövde förlåta i. Jag lyckades som nämnt och mår som sagt utmärkt nu. Tilläggas bör att man kan behöva anstränga sig av alla krafter uppemot en och en halv minut, i vissa fall ännu längre för att förlåtelsen ska fullbordas och det räcker med att du vill, att du är villig, att förlåta så kan så kan Gud eller hans son utföra förlåtelsen i ditt ställe. Men som nämnt du kanske måste anstränga dig av alla krafter för att kunna vara villig att förlåta alla som har sårat dig. Säg inte att du inte kan förlåta. Du ksn om du vill, du behöver bara vilja förlåta en tillräckligt lång stund så kan han där ovan utföra förlåtelsen i dig. Men om du inte vill så får du tyvärr leva med det illamående som följer av oförsonlighet. En psykiatriker skrev att om man inte vill förlåta så kan man bli svårt psykiskt samt även fysiskt, (psykosomatiskt), sjuk. Och det kan också bli som om man sitter i ett rum med fördragna gardiner medan solen skiner utanför och det kan även kännas, i så fall, som ett inre koncentrationsläger i hjärtat. Du kan förlåta om du vill, men om du inte vill så riskerar du som nämnt att det blir som ett koncentrationsläger i din själ. Förlåt och bli fri !

/micke

Det ligger mycket i det att förlåta andra som gjort en illa... jag har förlåtit mina föräldrar och vården för svåra saker... det har gett mig möjlighet att gå vidare i livet....

Att förlåta kräver en enorm styrka som inte många besitter. Den som klarar det är nog en god vän med gud. Du verkar vara en av dom. Du är säkert en förebild för många. <!-- s8) --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_cool.gif" alt="" title="Cool" /><!-- s8) --> <!-- s:o --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_surprised.gif" alt="" title="Surprised" /><!-- s:o -->

Hej Micke,
Kloka ord. Tänker ändå att det inte beror på tiden du koncentrerar dig på förlåtandet utan på att du gör det ofta och påminner dig själv om det hela tiden. Tror inte att förlåtandeprocessen behöver bli till en prestationsakt.

/Sofie

För min del känns det som om jag kan förlåta i all evighet. Jag kommer inte att bli frisk för det. Man får helt enkelt acceptera att man har en jobbig sjukdom som förmodligen aldrig kommer att försvinna. Men man kan vända det till en styrka istället, sjukdomen ger en hel del tillbaka. Man lär sig att inte ta några dagar för givna. Och det känns som om livet blir mer värt när man får kämpa än om man glidit igenom på en räkmacka.

Sofie skrev: Hej Micke,
Kloka ord. Tänker ändå att det inte beror på tiden du koncentrerar dig på förlåtandet utan på att du gör det ofta och påminner dig själv om det hela tiden. Tror inte att förlåtandeprocessen behöver bli till en prestationsakt.

/Sofie

Hej Sofie

Min erfarenhet är att om man har värre oförsonlighet mot sig själv eller någon annan så är det jättesvårt att förlåta. Men i fall det är lindrigare saker man behöver förlåta så går det mycket lättare. För mig tog det ca. 1 och ½ minut tills jag var "igenom" ,per del av medvetandet, vad gäller värre saker som jag behövde förlåta. Du kanske är så lyckligt lottad att du ej har råkat ut för någon värre oförätt och pga det haft relativt lätt att förlåta de som har sårat dig. Jag vet inte om det är så, men kanske förhåller det sig på det viset i ditt fall. För mig var det iaf jättesvårt att förlåta en del saker.

Det kan också vara på det viset att man kan tro att man har förlåtit medan det i själva verket är så att man förträngt oföronligheten, oförättskänslorna ner i det undermedvetna så att man inte känner av dem medvetet längre. Men det är inte att förlåta- Oförsonligheten finns kvar i så fall, men förträngd djupt ner i psyket. Jag trodde under en lång tid att jag inte bar på oförsonlighet mot mig själv el. ngn. annan men när jag sökte Gud "on-line" så fick jag veta att det fanns mycket som jag behövde förlåta.

mvh

/micke