En nära anhörig till mig blev diagnostiserad schizofren för ett antal år sedan. Ständiga ångestattacker, depressioner och stundvis Okontaktbar var en del av vardagen och det ledde till att personen i fråga avskärmade sig från omgivningen. Frustrerad och irriterad kunde jag bara se på. Jag litade på vården och hoppades på att hon snarast skulle bli bättre. Åren gick och jag tyckte inte läget ändrade sig. Ibland var hon ganska normal och ibland var allt mörkt.
Samtidigt började jag intressera mig för kost- och näringslära. Det blev ett stort intresse för mig och jag spenderade mellan 4-8 timmar per dag att fördjupa mig i ämnet, både på Internet och i böcker. Schizofreni dök stundvis upp i böckerna jag läste. Det var oftast ganska korta avsnitt men man kunde se ett samband mellan kost och sjukdom.
Ungefär ett och ett halvt år senare blev jag inbjuden till en helg med dom som vårdade "min" anhörige. Det var en väldigt informativ helg där jag fick en helt ny insyn på vad sjukdomen egentligen innebar. Som en del av programmet fick vi, de anhöriga, träffas i grupper och prata igenom hur vi upplevde vardagen. Det som slog mig på dessa möten, som jag tänkt på mycket sen dess, var att alla hade en väldigt uppgiven inställning. Det var som om dom hade sålt smöret och tappat pengarna. En fråga som ställdes var ifall vi trodde att vår anhörig någonsin skulle bli bättre. Jag var den enda som verkligen trodde det......
Av naturen är jag en person som aldrig ger upp och har svårt att acceptera olikheter. I vissa fall är det en styrka och i andra fall en svaghet. Jag kunde inte för mitt liv förstå varför alla var så negativa! Med den inställningen så har man redan förlorat. Intresserad började jag fråga huruvida man sett till kosten som en faktor och att det faktiskt fanns ganska bra studier i ämnet. Alla satt som frågetecken och gruppledaren, en av de som vårdat "min" anhöriga, ville inte ens tala om det. När jag ställde frågor till henne, typ hur dom ställde sig till omega 3-fetter och spannmålsprodukter, bara log hon sa -Mmm. Om jag förstått det hela rätt så handlar det mest om att patienten ska ha en trygg miljö samt rätt medicinering. Inget eller lite om kost och motion.
Väldigt irriterad kom jag hem samma dag och började leta efter allt som fann i min litteratur samt på nätet rörade sjukdomen. Mest irriterad var jag på mig själv eftersom jag i min enfald trott att läkarna och vårdpersonalen så klart höll sig informerad om de senaste rönen. Nu i efterhand har jag förstått att en läkare under sina 11 terminer får 8 timmars kost- och näringslära. Det är inte intressant att verkligen gå till roten med ett problem utan bara köra, enligt mig, quick-fixes.
Det fanns olika studier på ämnet och intressant var att omega 3-fetter samt spannmål- och eventuellt mejeriprodukter verkar ha ett samband med sjukdomen. Jag ställde även en fråga till Staffan Lindeberg, docent på Lunds sjukhus och även forskare i evolutionsmedicin, huruvida depressioner osv finns bland folkslag som lever av paleolitisk kost. Han sa att dom inte hittat något fall av den population dom studerat. Det säger kanske inte så mycket men jag tyckte det var intressant ändå. (Paleolitisk kost är den kost som ätits under den äldre stenåldern och vad vi blivit genetiskt utvecklade för.)
För att korta ner en lång historia så var jag helt övertygad om kostens inverkan och försökte tala med min anhöriga om detta. Hon var inte speciellt intresserad, eller, kunde inte ta åt sig allt av det jag sa. Inte heller andra i vår omgivning och jag bestämde mig efter ett par veckor för att göra slag i saken. Den bästa omega 3-oljan jag kunde hitta var Eye Q så jag köpte 3 flaskor á 200 kr. En månad efter flaskorna var överlämnade med en sammanställning av intressanta artiklar var de fortfarande orörda! Personligen hade jag i samma situation varit extremt intresserad men det är kanske så att man får en annan inställning efter ha varit med ett tag?
Efter ytterligare ett par veckor mer eller mindre tvingade jag henne till att börja ändra sin kost. Framför allt var det fiskoljan jag tyckte hon skulle ta men även att minska ner spannmåls- samt mejeriintaget så mycket som möjligt. Hon följde mitt råd (en stor matsked fiskolja per dag) och jag pratade med henne med jämna intervall. Efter en månad så visste hon inte om det var någon skillnad, även om hon inte haft någon djup depression. Efter två månader sa hon att hon fått ett visst skydd (citat: "känns som om jag har bomull kring hjärnan") och saker i allmänhet var lättare. Efter tre månader var hon nästan lite förvånad när jag frågade henne och hade inte direkt tänkt på hur situationen varit, vilket var ett mycket positivt tecken för mig.
Nu har det gått åtta månader sen informationshelgen och sex månader sen hon började med fiskoljan. Hur hon ändrat kosten i övrigt vet jag inte mycket om men jag tror inte det har blivit speciellt stora förändringar. Troligen äter hon en hel del mer frukt och grönsaker. Jag träffade henne för 2 dagar sen och frågade, som vanligt, hur allt står till och svaret jag fick gjorde mig väldigt glad. Hon sa att hon känner sig helt återställd och hade vid det senaste läkarbesöket berättat detta för läkaren. Läkaren konstaterade samma sak och avbröt behandlingen av antidepressiva preparat. Jag glömde fråga henne hur länge hon varit utan medicin men hon var helt normal och mer närvarande än jag sett henne sen tiden för 7-8 år sedan.
Jag har tänkt flera gånger skriva här men det har inte blivit av. Lite kanske för att jag inte orkar höra på människor som gett upp och kritiserar saker dom inte provat. Som jag skrev i början så har jag svårt att acceptera vissa saker. Blir långt om jag ska gå in på det men evolutionärt ser jag inte hur sådana gener skulle kunna överleva om det bara handlar om arv. Det finns mycket att säga kring detta men då blir det en uppsats, hehe.
Jag är fullt medveten om att all ork går till andra saker och att man inte orkar sätta sig in i nya projekt. Det är verkligen, verkligen, verkligen inte roligt att vara med om när en av de man känner bäst drabbas av schizofreni. Vad jag skrivit om här skulle teoretiskt kunna vara så att hon bättrat sig på egen väg och av slump blev det samtidigt som ändringarna gjordes. Dock är jag övertygad om att fallet inte är så. Ni som läser detta kommer säkert ha en del funderingar men jag lovar er att allt jag skriver är precis så som det skett. Jag har inga tvivel om att kosten och eventuellt motion är en stor faktor. Det finns väldigt väl dokumenterade studier som bland annat pågått under 25 år.
Jag har inte mina böcker här på jobbet men en intressant länk kan jag skicka med. För att kort nämna det jag minns var det en studie i USA där patienter uteslöt spannmål och tillståndet förbättrades. När dom återgick till spannmål så försämrades det igen. En annan studie på ungefär 3000 personer, från Finland tror jag, visade på att omega 3-olja kraftigt förbättrade situationen. Lite lösryckt har jag även sett att vissa saker i mejeriprodukter kan verka negativt.
Personligen tror jag inte lika mycket på linfröolja, som jag sett det postats om här, som på fiskolja. Kroppen är extremt komplex och omega 3-fetter från djurriket har varit en avgörande faktor för mänskligheten ett antal miljoner år bak.
Lite lästips:
www.medicallink.se/news/showNews.cfm?newsID=1504
Andra tips om kost generellt:
Boken Stenålderskost
Staffan Lindebergs böcker samt hans sajt:
www.staffanlindeberg.com/
