Jag är friskförklarad!

Jag har precis tagit farväl att mitt behandlingshem sedan två år tillbaka. Jag har lärt mig vem jag är, hur jag fungerar och vad jag ska göra för att må bra. Jag är ännu inte helt utelämnad i den "riktiga världen" men jag är på god väg.

Alla som har följt mig beundrar min styrka, mitt mod och min oerhörda längtan att tillhöra livet. Min psykolog satt tårögd och sa: "jag blir alldeles häpen när jag talar med dig", kommundamen: "man blir glad av dig".

Jag har nått en platå, vad min hjärna än hittar på klarar jag av det. Jag har alla verktyg jag behöver. Jag har vänner och familj som är där. Jag gråter inte av sorg och smärta. Jag gråter av glädje. Jag får se att det regnar, jag känner av människor. Människor och deras ögon. Jag pratar i telefon OCH skrattar vilt med livet. Elaka kommentarer om min sjukdom borstar jag av, för ingen är som mig.

Nu har jag blivit 22 år gammal, jag har varit på olika institutioner sedan jag var liten. Det har hänt något i min personlighet, jag har vuxit som människa. Det strålar inom mig, jag är varm och behaglig.

Inget i mitt liv hade varit möjligt om det inte vore för psykiatrin.
Jag hade blott varit ett namn på en gravsten om ingen hade hindrat mig.
Varför har jag blivit den jag är idag? Vad är hemligheten?

För mig var det en speciell typ av människa. En som aldrig ger upp, en som kunde käfta emot mina dåliga dagar. Ge mig den styrkan jag så katastrofalt saknade.

Jag vet ärligt om jag någonsin kommer att kunna ha ett heltidsarbete. Men det är mitt mål. Jag kommer alltid att ha vissa handikapp, dock är det en del av den mänskliga variationen. Jag ringde till Försäkringskassan och meddelade om min ev. praktik. Den jag talade med lyckönskade mig.

Jag trodde aldrig att jag skulle få leva detta liv.
Ge aldrig upp. Hitta guldkornen och håll er kvar.
Hur lång en dag än verkar har den alltid 24h.

Scorn? Inte längre.
Nu, och för alltid är jag Caroline

:lol: :lol: :lol: :lol: :lol: :lol: :lol: :lol: :lol: :lol: :lol: :lol:

Hej Caroline. Med dessa ord ger du hopp. Lycka till.

Roligt!
Lycka till i Livet!!
:lol: :lol: :lol:

Hej Caroline? Du verkar ha hittat dig själv? Jättebra! Jag är + 40 och känner att jag fortfarande letar efter min roll i denna samhällsbygge. Jag förstår nu, att det egentligen bara är roller man ska spela. Familj eller sambo eller ngt det är tydligen det som ökar acceptansen i samhället.

Jag tror på att vara en lagspelare, men jag orkar inte riktigt be ngn vara ihop med en. Jag tror definitivt på solidaritet, men just hur man fungererar i en grupp är väldigt individuellt!

Jättekul att du har har hittat livsgnistan, låt ingen ta den ifrån dig! Men man måste kämpa med näbbar och klor för att överleva. Jag vill bara önska dig all lycka till i samhället Caroline! <!-- s:wink: --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_wink.gif" alt="" title="Wink" /><!-- s:wink: -->

Grattis!! Det glädjer mig att du känner hopp och glädje. Hoppas att du får många sådana dagar med solsken.

Lycka till med praktik. Skynda långsamt då hinner du glädjas mer av dina framsteg.

Har också tänkt på det där med 24h. Åtta av dem sover man faktiskt bort. Har känts rätt skönt men allt som man känner sig friskare så börjar man uppskatta dagarna mer. Ma inser att man får ju faktiskt gjort något fast man kanske inte är lika bra som alla andra.

Ta det här med läsning har alltid tagit det som självklart eftersom jag studerat på högskolan och så. Men efter att förlorat förmågan och återfått den igen så uppskattar man det mer. Man tycker att allting är småunderverk egentligen

Ha det bra