Tack så mycket allihopa!
Jag har fortfarande kvar hästen, hon är min allra största ögonsten, tänk att något så stort och starkt kan låna ut sin kraft och VILJA göra saker med mig! De dagar jag inte orkar har jag ett helt arsenal med människor som hjälper mig. Vi rider ut 1h/dag och njuter tillsammans, hon är så klok att jag nästan blir rörd till tårar
Min dag går ut på att få träffa min
Ambra
Jag målar alltjämt, men nu försöker jag lägga ner mer tid och tänka fram ett motiv. Inte bara haffsa fram nått och sedan gå vidare.
Ibland känner jag mig fånig för att jag inte lyssnade ordentligt på behandlarna. Allt de har sagt genom åren har stämt. "Sänk dina krav", "Njut av vad du har", "Tänk mindre, lev mer". Men i själva verket har jag omprogramerat alla tankar och känslor. Nu har jag en plan i huvudet för varje unik situation. Jag vet hur man agerar, och på så sätt känner jag mig trygg. Jag behöver inte slåss för att existera, jag har byggt upp en inre styrka som innebär att jag inte ens tycker att det är ett krig...
Imorse när jag var hos hästen frågade en av stallpersonalen mig om min sjukersättning, jag förklarade och hon svarade: "Du är ju så vältalig och glad, jag tycker att du är helt normal". På så sätt blir det svårt, om jag nu är normal, varför kan jag inte leva i ett snabbare livstempo? I nästa tanke korrigerade jag mig själv, hon tycker ju faktiskt om mig! Ingen tid att kritisera. Bara njuuuut
//Carro