Glada och roliga psykoser?

Min första inre värld var nog mer positiv än hemsk... men att vara i den innbar extrem ångest... men det finns aspekter av psykosen som är euforiska... känslointensiteten.... upprymdheten... men det åtföljs alltid för mig av intensiv ångest.... röster.... och paranoia....

Det är inte självklart att man sörjer hela
tiden när man är schizofren.
När man kommit till botten och det mesta
gått åt skogen kan iallafall jag skratta åt
det. Att det kan gå så fel. Det blir absurt.
Som i ett tidigare inslag, det finns en
skyddsmekanism som slår till när det är
som allra värst.
Det blir en vana att vara schizofren.
Vem skulle man ha varit annars?

Nu när jag tänker på det... Efter att ha gått ett halvår innan med i det närmaste konstant panikångest, så var nog min riktigt psykotiska period relativt mild i jämnförelse.
Det var helt absurt o galet, men det visste jag inte om pga. att jag var i psykos. Sedan var det ju såklart tungt o mardrömslikt långa perioder, men inte hela tiden, rätt ofta var det bara knäppt (nu i efterhand då, då tyckte jag ju inte det var knäppt).

Min psykos började roligt.... jag fick tillbaka min syn. På den tiden hade jag alltid glasögon och skulle inte ha klarat mig utan dem. Det började med att jag kunde zooma in på tankar som kom som telepatiskt. jag trodde det var min döda farmor som pratade med mig. Sen sprang jag ut på ängen och kastades runt som i en energi. Då tappade jag glasögonen. Nån sa att jag skulle få "nya" ögon. Och jag såg solnedgången helt klart utan närsynthet. Jag var en Kristus fick jag höra....Några dagar senare lades jag in på sjukhus. Där förbyttes de vänliga telepatiska meddelandena mot hotfulla, men jag hade "vänner" hos mig som sa att det inte var farligt och så... Ibland berättade de roliga historier och jag skrattade....En gång sjöng en vän till mig och jag kände mig trygg.... jag rymde från sjukhuset och ett halvår senare hade min psykos blivit en mardröm. Men den började med något som många säkert skulle kalla andlig upplevelse. Min psykolog på behandlingshemmet sa att det att jag fick nya ögon var ett symptom... Min nuvarade kallar det just ingenting....

Ett tag skrev jag ganska mycket insändare till
tidningar. Det var ganska spännande att se
om de kom in.
Tidningarna har ju en viss censur men trots att jag
förklarade att jag inte var helt frisk så togs de flesta
insändarna in. Till viss del var jag psykotisk och
uppretad. Man skulle ju kunna tro att psykiskt sjuka
inte får skriva i tidningar.

När jag var nyinsjuknad och låg på sjukhuset blev jag kontaktad av USA:s president Bush via radion invid sängen. Han undrade vad jag hade för synpunkter på Mellanösternsituationen, eftersom han visste att jag hade varit där själv. Vi hade en ganska lång pratstund om det vill jag minnas. Detta var innan antipsykotikan hade hunnit börja verka.