Jag blir inte av med ljuden

Hej
Vad jobbigt Du har det. Men tappa inte hoppet.
Det kan vara bra och ha ett proffs och prata med. Barn o Ungdoms-
psykiatrin har bla psykologer man kan prata med.
Man behöver inte vara sjuk för att få komma dit, det "räcker" man har problem. Ofta är det lång väntetid för att få tid. Kanske kan skolhälsovården eller någon annan hjälpa till så att det går fortare.
Under tiden kan Du ju söka stöd här.
Vänligen Tikki

Vänta bara, det blir snart värre!

vaddå värre? går du i min klass eller? Känner du mig? : : :!:

Kan man se vem det är som är inne på den här sajten - kan nån se mig eller?

Det här är ju fördjävligt!

Jag tycker du fick bra råd av TIKKI. Barn- och Ungdomspsykiatrin borde kunna hjälpa dig med dina problem. De har helt andra resurser än skolhälsovården och psykologer mm som kan vara bra att diskutera sina problem med.

hjälplös? skrev: Jag blir så trött på saker och ting, jag vet inte vad felet är och jag pratade med skolsköterskan om det och hon pratade om shitsofreni, men jag är inte sjuk. Fan jag tror att dom vill att jag skall må dåligt bara - dom djävlas med mig...

Jo, antigen djälvas dom med dig eller så djävlas du med dig själv...
Jag vet att du komer att bli riktigt psykiskt sjuk om du inte motar bort tanken.

Det surrar i huvudet, musik i olika former kan ligga och störa i bakhuvudet så att jag inte kan koncentrera mig i skolan.

Jepp, men det är väl inte så skumt? har alltid hört musik i skallen.
Behöver ingen radio.

Men det är jobbigt när den inte går att stoppa eller, är det inte går att framkalla.

Fastnar i tankar som bara upprepar sig hela tiden.

Det är jobbigt. Svårt att agera mot själv dessutom. Men vad som kan hjälpa är också svårt att veta.

Jag kan hör inga röster men däremot så är det nån inre röst eller liten djävul inom mig som försöker få mig att göra saker som jag egentligen inte vill. (Ofta töntiga saker som att gå fram till en tjej och fråga om hon vill Kn***a med mig) - även om jag sedan inte gör det <!-- s:oops: --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_redface.gif" alt=":oops:" title="Embarassed" /><!-- s:oops: --> <!-- s:oops: --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_redface.gif" alt=":oops:" title="Embarassed" /><!-- s:oops: -->

Men så är det väl för alla? Du vill ju säkerty kn*lla henne, jag tänkte så första dagen i första klass, 7 år gammal. Det är ju biologiskt sunt att sätta på allt och sprida sin säd. Allså, du vill ju detta men du skäms för att du vill det.

Jag märker att folk pratar om mig - men de säger att de inte gör det men det märker jag - det blir tyst när jag kommer in i klassrummet eller så!

Möjligt, men vill du må bättre måste du "kliva ovanför" det. Bry dig inte, även om jag förstår att det är extremt svårt.

Jag tror att min mamma bevakar mig också jag har sett att hon varit i mitt rum när jag inte är där - flyttat på böcker och sånt och jag tror att hon lyssnar i andra telefonen när jag pratar med kompisar också!

Troligen. Men telefonen hör du ju om ngn lyfter. Du får kolla om du är galen genom att tex fästa hårstrån i dörröppningen och försöka komma på mamma när hon lyssnar. Det är viktigt att man frågar sig om man är utsatt eller galen. Själv tror jag jag blev lite galen av att vara verkligt utsatt.

Jag ska byta skola tror jag - dom tycker inte om mig här. Alla bara låtsas som dom inte hörde och psykar mig!

Frågan är ju om det hjälper som sagt. Huvudsaken är att du tycker om dig. Annars lär ingen annan heller göra det.

Hej...
Det är så jobbigt att gå runt och tänka att någon är arg på mig eller pratar skit om mig... Ända sen jag var liten så har jag frågat personer om dem är arg på mig. Jag känner ju ilskan och blickarna och så hör jag andras tankar om mig. Dessutom så säger demonen att personen vill djävlas, sätta dit mig, kugga mig, säger saker om mig med mera och det är jobbigt. Ibland törs jag inte visa mig för jag skäms att vara jag när ingen i folksamlingen tycker om mig. Inte behöver jag vara sjuk för att jag har dessa upplevelserna. Det är bara människor utifrån som tycker att jag är sjuk.
Att fly till en annan skola vet jag inte om det funkar. Jag stack ifrån staden jag mådde dåligt i och trodde att jag skulle få bättre i en annan stad och en annan skola. Jag flyttade 50 mil bort från allt och alla och ite blev det så mycket bättre. Bara ett tag. Jag hamnade på psyket efter 2 månader och har varit inskriven sen dess och det har gått 3 år nu...
Det är bra att skriva sina tankar här för än så länge har jag inte kännt mig dömd av någon...