Alla stirrar på mig!

Tack! Uppskattar din ärlighet.

Ja, och stanna nu här och skriv när du vill och om vad du vill - du gillar ju att skriva och läsa böcker! <!-- s:wink: --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_wink.gif" alt="" title="Wink" /><!-- s:wink: -->

Utomjordingen,

Kan inte du också berätta lite om dig själv?

Ja, jag kan väl berätta lite om mig!

Jag är en man som är 42 år gammal. Lever tillsammans med en 17 år äldre kristen kvinna utan barn och som jobbar inom vården. Vi är mer vänner än ett par! Vi bor centralt i en stad och boendet är som är som ett radhus, 2 -plan. Klär mig ofta i svarta kläder i alla väder både inne som ute. Min kvinna säger att jag är besatt av onda ande makter och jag håller väl med henne till en viss del samtidigt som jag vill kalla mig för ateist, som håller mig till vetenskap. Ser en spejsad boll när jag blundar och upplever ofta poltergesit och exorcism här hemma mot min vilja men jag tror att det har med osynliga ljudvågor i luften och satans ljudet inne i mitt huvud att göra.

Historia:

Jag har växt upp med en halv släkt – mammas sida - för jag vet inte vem min pappa är så jag känner inte till min pappas sida av släkten. Min mamma har aldrig engagerat sig för mig vilket min kvinna tycker är konstigt eftersom jag har en sådan allvarlig sjukdom. På grund av nån slags halloween stämning så blev jag tvångsintagen våren 1990 (var 18 år gammal då) och fick diagnosen schizofreni och psykos – så på den vägen är det att jag här idag. Det finns mer att berätta men det här kan väl få räcka för idag.

Nu är det din tur att berätta för du har säkert mycket som du skulle behöva ventilera. Annars, du gör som du vill!

Paranoia och feltolkningar av intrycken runtomkring, jag tror inte att alla stirrar. Men om du tittar på alla för att kolla om de tittar så tittar de såklart tillbaks.

Jag lever med min sambo som är 10 år äldre än mig. Vi har varit ett par sen 2006. Tillsammans har vi tre underbara barn.

Min historia: Jag är uppväxt med min mamma, men pappa fanns med i bilden hela tiden. Jag har 5 syskon, varav jag är äldst. Min mor som jag växte upp med har ett flertal diagnoser narcissistisk personlighetsstörning, bipolär och borderline för att nämna några. Hon är, precis som jag, väldigt paranoid men samtidigt väldigt egocentrisk. Alla hennes behov ska alltid gå före alla andras. Jag fick ofta ta hand hemmet och mina småsyskon när jag var yngre då mamma hade minst 100 ursäkter till att låta bli.
Undere hela uppväxten, värst under tonåren så pågick det både fysiskt och psykiskt misshandel utan henne. Man fick stå ut med både det ena och andra, men det värsta var att veta att man aldrig någonsin dög, vilket sänkte mitt självförtroende i botten.

Jag var under hela skoltiden utsatt för mobbning, utanförskap och misshandel. Jag böt skola totalt 5 gånger under uppväxten, men det vart aldrig bättre. Har aldrig haft någon riktig vän, utom när det har handlat om pengar som folk har velat &quot;låna&quot;.

År 2000 var jag med om en trafikolycka. Vart påkörd på ett övergångsställe av en bil som kom farande i 40 km/h. Hade änglavakt och bröt bara ena armen och fick en skallskada. Olyckan orsakade att jag prestrerade sämre i skolan, jag tappade koncentrationen och beslutet togs att jag skulle sättas i särskola. Så från sjunde klass fram till sista året på gymnasiet har jag gått i särskola, utan att ens ha någon diagnos!

För fyra månader sedan fick jag diagnosen bipolär sjukdom typ 2 och medicineras med medicinen Risperidal. Jag lever fortfarande i förnekelse och tänker ibland om detta är en feldiagnos, men ju mer jag läser om sjukdomen desto mer faller bitarna på plats. Har även social fobi och panikångest sen tidigare.