Jag kunde en gång i tiden!

Har lärt mig att prata om väder och vind på senare år, när jag har väntat i busskuren, där jag bor.

Jag kunde sitta på en stång och snurra runt när jag var sju. När jag var 16 var jag en fena på att springa snabbt . När jag var 25 skrev jag sjukt bra på högskoleprovet och kom in på Läkarlinjen på det. Jag lärde mig effektivt, snabbt och lätt. Jag cyklade över stock och sten som ett jehu. Nu är allt helt annorlunda. Punka på hjärnan förändrar allt. Men det går att leva såhär oxå. Det sura är att vara sjuk men det är man inte alltid. Men det har varit mycket nu för min del. Magkatarr, depression, panikångest, bronkit och nu misstänkt muskelreumatism - polymyalgia rheumatica. Hetsätning inte att förglömma. Jaaa....det är så. Man får leva på med det som är.

när jag var 9 kunde jag spela piano.

Jag glömde säga att jag har svamp över halva kroppen. Små rödvita jävlar som växer upp som flugsvampar. Går en hård dust med dem nu....svampmedel upp över örona. Men de är tålmodiga. Jag har försökt förr.

Jag pratade egentligen inte i mitt liv förrän 15 år in i sjukdomen. Jag fick liksom roliga saker att göra i den grå sjukvardagen. Målarverksamheten. Sedan dess har jag pratat mer och mer och nu är jag tom rätt social. Man fick liksom inte prata under uppväxten. Inte vara besvärlig eller picka på uppmärksamhet. Det pallade inte mamma. Tapetblomma som Geta sa. Men i rätt sammanhang så....där man får prata om saker som man själv tycker är intressanta....som psykisk ohälsa, konst, träning....vardagens små ämnen.

Första gången som jag pratade, var när jag gick i psykoterapi som trettioåring. Fick smak för det. Det var utvecklande och fick igång tänkandet.

jag kunde en gång i tiden...umgås med andra. Bortblåst. Vill bara vara ensam.