Som 20-åring fick jag diagnosen atypisk autism, men känner att den är fel. Ok, jag blev mobbad i perioder som barn och tonåring, men att mobbingen skulle bero på att jag var "fel" har jag svårt att acceptera. Victimblaming! Tack så mycket! :roll:
Bäst är om en diagnos leder till former av stöd och/eller anpassningar som kan ge bättre livskvalitet.. Ofta handlar det om att rädda liv dock. Det brukar kunna ha gått rätt långt och länge utför på många områden om man är tonåring eller äldre.
Mitt ex hade Adhd men blev diagnostiserad först 40-årsåldern. Han var med i testgruppen för concerta innan den släpptes till allmänt bruk. Men läkaren som skötte utredningen sa till mig att jag skulle inte vara bekymrad för Adhd är ingen dödlig diagnos. Men det kan det vara.
Jag fick min aspergerdiagnos först när jag var 25 år. Men min mamma sa att hon då förstod varför jag var lite annorlunda som barn. Har ju troligen haft det i hela mitt liv. Som vuxen har jag haft schizofrenidiagnoser, men har nu schizoaffektivt.
Jag tror att min pappa, har asperger, och att jag fått en liten del av det från honom. Men jag har inte den diagnosen. Det har aldrig gjorts nån utredning på mig. Vet inte riktigt vad de sätter diagnos på.
Mitt ex som hade borderline tyckte jag var besynnerlig, då hon blev stressad och vi båda måste göra saker oavsett vad blev jag arg för hon ställde sig och plockade på skåp, bord, i fönster med sakerna som stod där. Jag talade med min dåvarande ssk hon sade hon sorterar tankarna i huvudet, ssk sade inget annat, men det räckte för det släckte min ilska jag kände
