Vet inte riktigt vart jag ska börja, jag är bara väldigt orolig. Jag har skrivit här förut men jag kan summera lite snabbt min historia för att ni ska förstå nuläget.
Jag höll på med droger, jag slutade med droger.. efter 3 månader utan droger fick jag en psykos (i alla fall enligt läkaren i Italien eftersom jag bodde där då) och fick testa en rad olika antipsykotika innan vi fann en som funkade någorlunda okej - Zyprexa. Jag åt denna medicin i ett år, och jag blev bättre. Jag kommer tillbaka till Sverige och söker upp läkare igen för att få ett nytt recept då min medicin börjar ta slut. Men hon bedömmer (om än något osäkert) att det kanske inte var en psykos jag fick utan att jag lider av en ångestsjukdom som yttrar sig på väldigt kraftiga sätt som kan liknas vid psykos. Hon påstår att stark ångest kan utlösa hallucinationer. Jag har haft en hel del olika hallucinationer, en del glasklara och andra mer diffusa (kan berätta i detalj om det behövs sen). Jag har haft synhallucinationer, rösthallucinationer där jag hör två röster prata (mumla) med varandra men dom pratar aldrig direkt till mig förutom en gång då en manlig röst skrek på mig. Jag har haft lukthallucinationer och jag har haft känselhallucinationer och jag har en del gånger förlorat kontrollen över min kropp. Jag finner ingen information om att ångest kan orsaka detta alls. Har min läkare belägg för vad hon säger eller är det jag som inte har varit klar nog med vad det är jag har upplevt för henne? Jag misstänker att vi kanske har missförstått varandra, men jag vill å andra sidan inte leka doktor och spela smart och tillrättavisa henne om någonting jag faktiskt inte kan något om.
Hur som helst, jag kände mig inte redo att sluta med antipsykotikan trots att jag mådde bättre och min läkare tyckte det var okej för mig att fortsätta tills hon hade gjort en ordentlig utvärdering av mig. Däremot ville jag byta till en antipsykotika som inte orsakade viktökning eller minskad sexlust, då fick jag Seroquel. Jag blev dock royaly fucked på alla möjliga sätt och vis när jag åt den här medicinen, jag blev alltså mer psyk än vad jag var annars och min kropp slutade rent fysiskt att fungera också mer eller mindre. Så jag slutade ta den på eget initiativ, jag blev livrädd helt enkelt och hade fan inte tid att trappa ner. Skiten skulle ur min kropp omedelbart.
Det var bra gjort, för sen blev jag bättre. Och jag sa, att jag aldrig mer ska äta antipsykotika och jag hoppades verkligen att läkaren hade rätt när hon sa att jag inte haft psykos.
Så började hon behandla min ångestsjukdom då, jag fick till en början Atarax men dom gjorde mig bara fysiskt trött, tog inte bort min ångest. Då fick jag Oxascand (benso) och den fungerar helt okej mot min ångest. Jag har också börjat med antidepressiva för några veckor sen.
MEN, nu till grejen. Sen jag slutade med antipsykotikan har saker och ting börjat hända igen. Saker och ting glider omkring, mönster rör på sig och asfalten beter sig som om man droppat vattenfärg i en skål med vatten - oljigt. Jag ser färger ibland. Jag är dessutom otroligt rädd för "det som inte finns".. men jag vet att det finns. Det spelar ingen roll hur mycket logik folk försöker tuta i mig att SÅNT FINNS INTE - för det finns visst! I min skalle finns allt, och det kan närsomhelst ta sig ut i verkligheten. Allt är möjligt. Finns inga väggar, allt smälter ihop och formar sig till nya saker (inte bokstavligt, men rent existensiellt).
Jag känner alltid närvaro, av någon/något. Och dom är alltid otrevliga. Jag vet inte hur många gånger jag tittar omkring i rummet och med jämna mellanrum flyttar mig närmare något solit att gömma mig intill. Men även det går i kras, för vad är det som säger att denna närvaro inte kan komma åt mig genom den fasta materian ändå? Allt är ju möjligt! Jag litar inte på någonting.
Jag har grova sömnproblem igen, det är nätterna som är värst. Jag vågar inte blunda, och när jag väl blundar vågar jag inte öppna ögonen för rädsla av att jag kommer se det jag känner närvaron av. Jag brukar också lida av något som jag själv döpt till "psyk-bilder" när jag blundar. Jag ser helt enkelt en rad otäcka saker när jag blundar, en bild efter en annan. Det hela går väldigt fort. Det är oftast väldigt surrealistiska bilder. Exempelvis kan jag en sekund se en död tant utan armar och ben cykla på en grusväg intill en onaturligt mörkgrön gräsmatta och vända sig mot mig och skratta utan tänder, för att sedan skifta över till ett ansikte i närbild som förvandlas till ett monster, för att i nästa bild se hundratals vita kaniner ligga på en gräsmatta alldeles blodiga med blod och kroppsdelar överallt) När jag inte blundar har jag sett en vit fläck mitt i mörkret intill väggen. Jag har sett svarta rökmoln uppenbara sig framför mitt ansikte för att sedan försvinna. Det brukar blixtra till ibland när jag befinner mig i ett mörkt rum, som om att en tv stod på. Och det allra värsta hände imorse, och är anledningen till att jag skriver detta.
När jag vaknade så satt det en vuxen man på min säng, alldeles intill mig och stirrade på mig. Jag såg honom inte som en vanlig människa, utan som en mörk skugga, men jag urskiljde honom ändå tillräckligt bra för att veta att det var en man och jag kände hans genomborrande blick. Han ville mig illa. Jag börjar skrika högt och kastar täcket på honom och ska precis ta sats och putta bort honom och rusa upp från sängen när han plötsligt försvann.
Jag väckte en annan person i huset med mitt skrik, och när jag berättade vad jag varit med om så skrattade hon bara och sa att jag hade drömt. Men det var ingen dröm. Han var precis lika verklig som allt annat jag såg i rummet. Jag vet när jag drömmer, och det här var ingen dröm.
Jag skulle kunna säga så mycket mer, och ingående vad jag känner om allt detta men känns som att jag har skrivit alldeles för mycket text redan. Jag är bara trött på att ingen tror på mig. Jag kan inte vara tokig, det kan inte vara fantasier heller.. allt är verkligt.. jag accepterar inget annat. Jag hatar att vara misstrodd, känner mig så jävla ensam. Folk ska hela tiden invända med ditten och datten. Men jag ser det jag ser, och jag känner det jag känner - och det är precis lika verkligt som allt annat.
Har länge funderat på att det kanske inte alls rör sig om psykotiska symptom, utan helt enkelt att jag har en mottaglighet för andar osv. bara att jag inte har utvecklat den färdigheten så istället mår jag dåligt av det, istället för att hantera det på ett bra sätt. Men jag vill inte vara mottaglig, jag vill bli lämnad ifred. Men vet inte hur jag ska göra, jag vill få frid någongång.
I och för sig förklarar inte det vissa saker jag har sett, som inte har med andar att göra.. och det förklarar inte mina känselhallucinationer heller.
Jag vet inte vad jag ska göra eller vem jag ska prata med. Många gånger när jag pratat med folk jag tror ska kunna hjälpa mig så anser dom alltid att jag är så medveten och otroligt vältalig och bra på att använda ord att jag omöjligt kan ha dom här problemen. Som om att jag borde veta bättre bara för att jag vet hur man använder orden. Det är som att jag straffas och får ingen hjälp bara för att jag är väldigt bra på att beskriva känslor, tankar osv. att dom tar för givet att jag är smart nog för att kunna skilja på verklighet och overklighet. Och ju mer jag försöker förklara att jag faktiskt inte blir klok på allt det här så känns det som att jag uppstår som mer och mer icke-sjuk. Alla säger hela tiden att jag är så stark som har varit med om många jobbigheter i livet men som ändå lever idag och kämpar. Well, bara för att jag tar mig igenom saker betyder inte det att jag gör det på ett hälsosamt sätt och för en gångs skull skulle jag vilja ha riktig hjälp och då får jag den inte för jag tidigare har varit stark nog att klara mig själv? Ska det verkligen vara såhär? Är det bara stammande idioter till tillbakadragna personer som råkar ut för sånt här och får hjälp för det eller? Vad är det för fel på mig då? Antipsykotikan hjälpte ju uppenbarligen.
Varför tror ingen på mig? Förutom min första läkare. Hon tog mig seriöst. Ingen annan verkar göra det, ingen jag har mött här i Sverige i alla fall. Dom enda som har märkt att jag inte är "normal" är min pojkvän och mina föräldrar för dom ser ju hur det här har påverkat mig.. men jag vågar inte prata med dom mer. Jag vågar inte prata med någon mer. Jag vill bara få ett slut på allt det här.
Måste man döda någon eller ta livet av sig i det här jävla landet för att få hjälp eller vad fan är det frågan om? JAG STÅR INTE UT!
(hemskt ledsen att det blev så långt)
