Kan jag vägra att äta medicin eller är detta något jag kan bli påtvingad? Jag är inte säker på att jag vill göra det nämligen. Dessa andar kanske är mitt livsöde, att leva med.. mitt stora prov här i livet. Varför det blev just andar är för att jag varit skräckslagen för sådant sedan jag var ett litet barn.. "face your fears" sägs det. Så det är det som känns allra mest rätt att göra.. och det är det jag försöker göra men ibland blir det alldeles för mycket att hantera och då tar jag Zyprexa men jag får ångest när jag gör det.. för det känns som att jag stänger dörren till något jag måste lära mig bemöta istället. För att inte tala om hur irriterade och hånande andarna blir när jag väl möter dom igen.
Varför kan jag inte vara en av människorna, och en av demonerna? Människorna behöver inte veta någonting och inte demonerna heller, jag är som en spion åt båda hållen. Fast nu när jag verkligen tänker på det så skulle nog ena sidan väga mer. Jag kan komma på mig själv med att sitta och le när jag får kontakt med dessa onda andar, inte för att jag vill men för att jag måste.. om jag ska överleva det här.. jag måste vara på deras sida.. eller åtminstone låtsas att jag är på deras sida.. men ju mer jag låtsas desto mer känner jag att jag sugs in. Och desto mer blir känslan av makt så pirrigt i magen. Vart makten kommer ifrån vet jag inte, jag har bara snuddat vid den.. men jag känner på mig att det kan explodera och bli så himla mycket mer vilket jag inte skäms för att säga - är något lockande.
Det värsta är att jag inte blir rädd när jag tänker på att bli en av dom. För det känns så rätt. Däremot blir jag skräckslagen när dom väl kommer och ska "hämta" en.. hämta är inte rätt ord men vet inte vad jag ska säga.. när dom kommer och.. ptja.. ska omvända en.. vilket dom inte gör på en gång utan det är något som sker succesivt. Det är en process. Som jag försöker stoppa genom att äta medicin.
Och jag kan inte låta bli att tycka synd om alla andra. Om dom jag bryr mig om. Dom vet ju inte vad som omger dom, dom har ingen som helst aning.. det får mig att både skratta och gråta. När andarna kommer vill jag gärna berätta detta för folk, varna dom.. men jag biter mig i tungan. Ingen vinner på att jag berättar, ingen kommer tro mig ändå. Istället står jag där, och ler utanpå men gråter inombords.
Jag har aldrig accepterat saker som sker förut i mitt liv, vad gäller hemska saker jag råkat ut för osv. Men folk säger att man måste acceptera för att kunna gå vidare, och fortsätta leva ett värdigt liv. Det måste väl gälla detta också? Accepterar jag detta och slutar springa så kanske allting blir så himla mycket lättare?
