Hur började det för er?

Vet inte riktit säkert när det började. har i princip växt upp på bup. Men jag tror jag började höra röster i 20 års åldern. Min första psykos fick jag först när jag var 25 år. Sen dess har jag åkt in o ut på psyk. Mest lpt, för jag hade inte nån som helst sjukdomsinsikt. Därav gratistaxin(polisen).
Dom märkte redan när jag var liten att det var nåt som inte stämde. kunde inte umgås med andra barn...jag var väldit elak mot dom. :rolleyes:

Litet svagt började det i 13-årsåldern. Trodde att jag var förföljd av bilar.
Sociala fobin startade något år innan.
Redan vid 4-års ålder drog jag mig undan kontakt.

Så ja antar att det hela börjar med saker man själv inte tänker på.

Jag vet att jag hade grav OCD när jag var 4. Tvättade händerna så mkt att det till slut bara var sår kvar o hade ritualer deluxe.
Försökte ta livet av mej genom att önska mej till döds redan då, visste väl inte bättre antar jag. Tog överdos av Alvedon.

Sedan dess har det mest bestått av vågor av svår depression, paranoia, mani. Under hela tiden har jag haft hörselhallucinationer, men inget större, mest knackningar, barn som pratar osv. Men aldrig riktigt trott att det vart ngt att nämna. Förräns häromveckan när jag fick träda in i demonernas värld.

För mig började då jag flyttat till en ny stad och gjort slut med flickvän etc... började bli paranoid och tro att alla var ute efter mig etc.

I högstadiet var jag ute med en tjejkompis(ärkillesjälv) och kände en kraftig ångest i halsen, bakom halsen, och försökte springa ifrån den. Det började nog med ångesten som återkom igen och igen till denna dag men nu kan jag hantera den och vara okej med den och släppa den genom andning och se att den kan orsakas av bla hunger, dålig kroppshållning, stress och glömma andas. Även då i högstadiet var jag kär i en tjej och när vi dansade på en bal kände jag som elektriska kärleksstötar gick genom mig, min kärlek till henne.

Sedan började jag gymnasiet men vart mer intresserad av datorspel dator och internet och läste om yoga och änglar och allt möjligt sånt. höll på med droger också och exprimenterade. Fick många häfitga, underbara men också väldigt skrämmande och hemska upplevelser när jag utforskade detta. Samtidigt gled jag ifrån min familj och vänner, gled ut och in från folkhögskola och annan skola och hamnade slutligen på psykakuten i december 2003. Följde med min mamma för hon var orolig för mig. Jag var osäker på mig själv, vad jag ville och vad psykvården var och fungerade. Men i mitt utforskande stannade jag där sammanlagt säkert minst ett år på rehab och psykosavdelningar. Ett tag bestämde jag mig för att bo på rehab för alltid men en dag fick jag nog och ville jag prova nåt nytt och provade att följa min inre röst (som ju är jag...) på ett litet psykotiskt äventyr och efter det har jag bott hemma i min lägenhet. Men nu tar snart pengarna slut och jag är inte motiverad, orkar inte åka och fixxa nytt bidrag från FK så jag kanske blir hemlös om de inte fixxar det automatiskt men det gör kanske inget för en del hemlösa är trevliga och jag gillar att vara utomhus. Så då kanske jag skriver här via bibliotek och internetcafe och så.

Min diagnos är väl lätt schizo med mest negativa symptom, alltså trötthet. 'Så jag tycker att Utbränd stämmer kanske bättre. Fast jag har en del förmågor, är lite synsk, kan se och känna energier, lite känslig helt enkelt men rösthallisar var längesen och då mest sånna som uppkommer när man inte riktigt hör vad folk pratar om eller andra ljud blir otydliga onda röster, men det beror egentligen på att jag finner de vibrationerna vara mörka och obehagliga och jag vet nu att jag inte behöver ta det personligt för det folk snackar inte alltid skit om just mig.

Våldtagen vid 5½års ålder, svåra paranoida vanföreställningar om att vuxna bara vill mig ont samt började skada mig själv i avsikt för självmord vid 7-års åldern. Levt länge i ångest och skräck över hur de vuxna ska skada mig nästa gång (och det blev mååånga gånger). Hur dömer man vanföreställningar vs sanning? ÄR DET KONSTIGT ATT JAG ÄR KONSTIG :