Forumångest

Suck! Jag accepterar att alla har olika sätt att tänka! Men jag brukar kunna stå för det jag säger/skriver!

Allt jag vill alla, är väl!

Jag kan ju alltid vara passiv som många andra här på sajten.
Jag har märkt att jag börjar ta mindre och mindre plats här på forumet, men det är bara som det skall vara!

Detta för att äldre skall bereda plats åt de yngre! :lol:

Men jag vet! Jag ÄR snacksaligförklarad! :lol:

Förövrigt ger jag en eloge till Admin! För här är det högre luft, mer space, och det gillar jag!

Det verkar som om man inte kan gömma sig för ngn medlem på denna site! Man är alltså utsatt för andras nyfikenhet. Måste det verkligen vara så att alla ska kunna se var man befinner sig, och poängsystemet är bara tomma poäng, som bara visar hur aktiv man är!

Egentligen har jag inte ngn problem med detta, det är egentligen egalt, eftersom jag hoppas dem flesta förstår mina avsikter. Däremot har jag problem med den högra spalten, där vi numreras i en viss följordning som för mig saknar en struktur.

Det kan ifrågasättas om det är slumpens skördar som "rangordnar" den temporära platsen man har. Men jag vet att placeringarna inte stämmer eftersom man kan vara frånvarande som fysiskt person, trots att man står upptagen på listan.

Men andra forum är mer anonymiserade, ska vi verkligen utsättas för en identifikation på denna forum? Klarar vi som psykiskt sköra att vara utsatta för varandras beskådan? Intellektuellt vet jag att ingen kan göra illa mig här! Och ftrågan är återigen, kan vi lita på varandra?

Världen är liten, och man står rätt ensam mot den själsliga utarmningen som ensamheten skapar! Jag tycker vi bör kunna skapa en enighet om vad vi har för mänskliga rättigheter. Vi måste som grupp stå enade mot dem eventuella försämringar som kan vara till dags dato aktuella.

Vissa tjänar på att skapa split i denna kår. Det är den accepterade världen
som försöker skapa kriterier för vilka som ska prioriteras(exempelvis barnfamiljer).

Var kommer vi dysfunktionella in i denna samhällsplanering?

Kanske känns det bättre när du skrivit här ett tag... när jag var rätt ny här fick jag en dag panik och blev nojig över att datorn skulle vara buggad mm... jag taog bort nästan alla inlägg som jag skrivit... sedan ångrade jag mig och försökte skriva in dem igen, men då hade jag glömt vad jag skrivit först... det var min paranoia som tog över när jag tog bort inläggen...

Numera är jag trygg med Viska... det känns bra att skriva till alla vänner på Viska...

Dock kan man tänka på att de inlägg man skriver syns på Google, så man kanske inte ska skriva om andra än en själv... det kan kännas igen...

Det är lite roligt också att de syns så brett... när jag söker över ord som har med psykiatrin att göra kommer ofta något av mina egna inlägg upp från Viska... det måste också locka nya gäster och medlemmar till Viska..

Men Isa-Alise! Jag känner att andras åsikter exponeras i min föreställningsvärld, där det egentligen inte får påverkas.

Om andra känner igen sig, då är det deras problem! Eftersom vi alla bör lära oss att ta hänsyn! Exponeringen syns mest, där det gör mest ont!
Så egentligen är det den fria ordet som missbrukas.

Vi tror vi kan säga vad som helst, men så är det inte! Öppenhjärtligheten har sitt pris! Vissa drar högre växlar ofta, än vad som är fallet, medan andra har en förmåga att lyssna!

Men samtidigt dryftar vi forumångest, då ska man tydligen inte dryfta svåra problem här, som jag har pratat om tidigare i kväll?

Frågan är vad som kan anses vara offentlighetsbefrämjande kännedom om olika signaturer? Ska vi införa censur här? För att kunna tolerera varandra, så bör vi veta spelreglerna.

Google tar ingen hänsyn till om det är en röd tråd, utan tar bara specifika ord, och då kan det vara svårt för betraktaren att se en objektivitet i själva sökordens struktur.

God Natt Viska, tror jag?

Visst ska vi vara öppenhjärtliga och dryfta svåra problem... bara på ett varsamt sätt... jag tycker att friheten från censur är en av de saker som gör Viska så bra...

Jag trivs bra på viska för att det känns som att jag inte är ensamen. Att bara en person skulle tro på mig är något jag velat länge och att jag ska tas på allvar och kunna få stöd från någon som förstår. För första gången kan jag prata om vad jag egentligen upplever och känner och kanske hitta förklaringar till mina egna problem genom vad andra skrivet. Tvivlar på att jag har schizofreni, men jag känner ändå igen mig. Känner inte att ni ser mig som en klagande och överdrivande borderline-snorunge. Glad att jag hittade er.

Pöss pöss pöss på varenda en av er <3