Hur går inläggning på psyk till?

om du har ADHD och Asbergers syndrom kanske det kan förklara varför du svänger i humöret rätt ofta... har du fått någon hjälp för det?

Hejsan!
Min ex-pojkvän har ungefär samma diagnoser som du...
Han har extrema svängningar i humöret.... ätit litium utan resultat.... varit inlagd i omgångar, men alltid lyckats göra sig ovän med personalen och åkt hem igen.
Han gjorde en utredning där de kom fram till ADHD och NLD..... han har även ätit concerta (amfetaminliknande preparat) men fick sluta med dem eftersom han konstant överdoserade.... kanske det preparatet kan vara något för dig ( så länge du inte har missbruksproblematik)...
Min lillebror som är autist äter ritalina..... med mycket gott resultat.... han koncentrear sig bättre, blir inte längre lika arg med mera......
Vad har du för kontakter inom vården? En psykolog inriktad på neuropsykologi vore kanske bra.... sen finns det behandlingshem och i vissa städer särskilda boenden för de med samma diagnos som du............
Hoppas att du snart får den hjälp som du så väl behöver....

Marduk skrev: jo jag vet att det finns alternativ till litium...
men min doktor som skickade remissen till utredningen säger att jag inte kan ha bipolär sjukdom iomed att litium inte funkar för mig...

Nej, det stämmer inte alls, klant till Dr. Speciellt med alla sidodiagnoserna.

Fast det är ju inte säkert du har bipolär sjukdom, men, du vet, det e en "bra" sjukdom, en av "Emils" o dessa är det ingen (i vården) som ifrågasätter.

det hela är ganska sjukt... tycker jag...doktorn har inte läst psykologi
sen 80-talet säger han...det får en ju att undra oxå...

Säg att du, nej, din far, advokat och med i "brunstiga borgares sällskap" där även chefen för psykatirin är med.. funderar på att anmäla honom om han inte skärper till sig. eler ngt.
läs på själv, det e nog det enda man kan göra.

skall läsa de om marduk när jag är lite mera koncentreerad...

Jepp, det är oerhört intressant, det är från detta tex David Icke hämtat sitt..
människorna skall arbeta för marduk...
Frågan är om marduk blev jehova?

Marduk,

Hej! Jag är också bipolär och känner såväl igen mig i det du skriver. Jag hade liknande tankar inför min första inläggning på psyk. Är inlagd i skrivande stund, men hemma på permission just nu. Jag har faktiskt en del positiva erfarenheter från psyket. På "mitt" sjukhus finns plats för ca 15 patienter. Det finns både enkel och dubbelrum. Man äter i gemensam matsal, men det finns gott om plats så man kan vara lite för sig själv om man vill. Det finns två TV-rum, ett hobbyrum samt en stor mysig balkong ute (inglasad förvisso, men bättre än inget...). Man får två kontaktpersoner samt en ansvarig sköterska. Jag har känt ett väldigt bra stöd från dem varje gång jag har behövt vara där. Faktiskt är de flesta i personalen helt OK! Jag har varje gång varit mycket ovillig att lägga in mig, men när jag väl är där känns det faktiskt ganksa tryggt, som ett andrum för en tid. Det är klart att det inte är SÅ fantastiskt, men bra när det behövs!

/Maya

Hej igen alla vänliga som svsarar....

har ännu inte tagit steget till att lägga in mig...
men antar att jag måste..

just nu känns allt skit, jag tror jag håller på att förlora min sambo oxå
Jag är inte känslomässigt där,jag känner det hela tiden...
jag känner det men kan inte göra någonting...jag gråter inombords men kan inte ta mig för att göra anorlunda...

har problem med att vara social.
idag hadde min sambo 10års träff med klass 9
jag har frågat henne i flera månader ifall det är bestämmt ifall några av hennes dåvarande vänner skall komma hit!
nej har jag fått till svars då jag blir städ manisk....
het plötsligt ringer det på dörren idag...jag springer så fort jag kan in o sovrummet och stänger dörren och håller tummarna om att min sambo inte ska säga att jag är där för att hälsa på dom...
en sån pinsam rektion ifrån mig,men så vanlig....jag skämms,
är så trött på mig själv som mäniska för att jag itne klarar av/vågar dom mest vanligaste sakern här i livet...

nu är hon äväg på festen och jag sitter och dricker...
sitter och sneglar på sömnmedicin som jag skulle kunna ta för att sluta allt... allt känns bara fel..
varför skall jag förstöra hennes liv iiomed att jag är en sån soppa? ...
har försökt få fram allt sådant som jag har problem med till alla dessa läkare, men de funkar ju inte... allt är bättre om man radar upp sådana som mig på rad och sjuter ett nackskott.. så blir man av med oss...

fy fan säger jag... livet är tillräckligt svårt ändå...

säger inte att jag skall ta mitt liv nu utan beskriver bara hur det känns...

Hejsan!

Jag har två gången vistas på "psyket" i uppsala, tyckte det skrev nåt om uppsala så kanske bor du där?
de avdelningar jag har varit på (avd 100 och 88a) har varit som de andra beskrivit; Det finns en gemensam matsal där man får sin lilla bricka med mat tre gången om dagen plus fika. Eftersom psykvården inte verkar ha tillräckliga resurser får man nästan alltid dela rum med en annan, ibland två andra men de brukar ofta ha skärmar som man kan sätta emellan. Mobiltelefon fick man ha på båda avdelningarna men det fanns patienttelefon också. Precis när du kommer in på psyket brukar "obs graden" vara högre, (dvs, obervationen på över dig) men efter ett tag (om det funkar bra) brukar man kunna ta prommenader ute lite när man vill och även på permisar då och då. som de andra har skrivit så finns det väldigt bra aktiviteter som man kan medverka i, pyssla, måla, träna osv. Men en sak som jag skulle vilja "varna" dig för är att skapa för mkt kontakter med andra "där inne".
Det är ju ofta väldigt blandat vad personerna på avdelningen har för problematik men oftast hittar man nån "liksinnad", på många sätt kan detta vara skönt, att känna att man "höra hemma" och inte är så "onormal" men jag tror att det ofta kan leda till mer ont än gott. Man börjar identifiera sig med sin sjukdom och agerar kanske utefter det man vet om den och hur de andra gör istället för att försöka bli "frisk".
det är även väldigt svårt att se någon man kommit nära bli sjukare eller kanske t.om dö.

Vore det inte bättre om det skulle finnas något behandlinghem för dig?
den erfarenhet jag har av just psyket är att det mest är en anhalt i väntan på något annat som aldrig kommet. Mediciner delas ut till höger och vänster men de verkliga problemen skjuts undan.

Usch jag vill inte avskräcka dig för jag tror att det kan vara bra att komma in på psyket för en tid just för att man kan känna sig trygg, man har personal omkring sig dygnet runt men som sagt, det gäller att inte bli för hospitaliserad.

Jag tror att det är viktigt att ta itu med problemen innan de blir för svåra... t.ex din sociala fobi är nåt som du och din läkare måste ta itu med nu medan du fortfarande kan vistas ute (om du kan det)

skulle gärna prata mer med dig men jag antar att du inte orkar lyssna om jag skriver för mkt! du får ursäkta om jag skrivit konstigt, hade så mkt att säga bara så jag får ingen ordning i skallen .?

Hoppas du mår så bra du kan och att du tar hand om dig! Kämpa på!
(och du; alkoholen är farlig farlig, tro mig jag vet. Finns det nåt mer ångestframkallande? har du prövat skriva dikter?)