Fick från Försäkringskassan förra veckan en kopia av det läkarutlåtande som min psykiater skrivit i samband med min sjukskrivning.
Enligt läkaren är min prognos "mycket dålig prognos".
Trots min förkylning fick det jag läste mig verkligen att tänka till. Det kändes som det motstånd som jag behövde för att välja en framtid i hälsa istället för en framtid i accelererande ohälsa.
Kan jag påverka det själv?
Det vet jag inte, men det återstår att se. Visst väljer jag hellre att må bättre, än att må sämre.
Samtidigt håller jag med läkaren. Min prognos, min framtid, har hittills inte sett särskilt positiv eller optimistisk ut. I realismen finns också en fatalism, en ödestro, där man inte kan påverka det som ändå kommer att ske.
Ändå kan man såsom levande individ välja att antingen tro att det är meningen att allt kommer att gå bra, eller motsatsen.
Man kan sträva efter att försöka välja det bättre framför att ge vika för det sämre.
Efter mitt självmordsförsök var det som om det inte fanns någonting att göra för att förbättra min situation. Jag var "dömd" till undergång. När undergången skulle inträffa var bara en tidsfråga. Och det var ingen som kunde hjälpa mig till att komma undan från undergången.
Att allt bara skulle bli värre och värre och mitt inre lidande, ångesten och oron, bara skulle öka. Tills det en dag skulle bli för mycket att bära.
Det är som Victor Hugo så bra beskriver det i "Ringaren i Nôtre Dame". Man blir som en tvättsvamp som ligger i havet. När svampen är fylld av förtvivlan, går det inte att fylla den med mer.
Ändå är det där någonstans som man kan börja, med det lilla, skynda långsamt och försiktigt. För motverkar man förtvivlan kan man hoppas på att ens arbete en dag når fram till innanför tvättsvampens yttre gränser och hela ens person inte styrs, låter sig styras, av förtvivlan.
"Omvändelse under galgen" som det brukar kallas.
Det är domen som kan ifrågasättas, inte läkarens erfarenhet eller galgen i sig.
Sann pessimism är helt enkelt inte möjlig att leva med.
Därför får jag välja att leva med en enkel vardagstro, som att "Det är meningen att allt ska gå bra".
