"Jag mot dem"

jennyen: Det är ju så svårt, det gäller att veta när man ska vara hård och mjuk. När jag först sökte hjälp så var de så lena och mjuka att jag nästan vill kräkas såhär i efterhand, men eftersom jag var i det närmaste självmordsbenägen så behövde jag det mer än något annat.
Men nu är de nästan så hårda att jag inte vet om jag vågar gå tillbaka. Men egentligen handlar det om "patientens" inställning till det hela, har man bestämt sig för att ens psykolog är ens fiende så är det bara så. Men det är nog viktigt att avläsa personens sinnesstämning, om den är helt nedbruten och superledsen eller om den använder sig av en hård sköld i det yttre... Alltså, jag vet faktiskt inte. Bara man visar på vems sida man står.

(Och säg aldrig, ALDRIG, att man ska sluta skada sig själv som om det vore en enkel sak. Då skaffar man sig fiender.)

Saari skrev: Det är många som känner så. Att läkare och psykologer är några som man måste manipulera och hata. Det är synd, för det är ju de som hjälper en, eller kan hjälpa en i alla fall.

Själv så är jag inte helt nöjd med min läkare och psykolog, men jag tänker ändå försöka samarbeta med dem. Det är viktigt om man vill må bra anser jag. Inte konstigt att så många blir sämre och sämre när de inte känner att de litar på sin läkare.

Hur är det med er, vad har ni för relation med vården? Är det en hjälp för er, som det borde vara, eller har du känslan av att det är du mot dem och inte du med dem?

Jag har inget starkt förtroende för någon i psykiatrin riktigt. Min psykolog har jag gått hos nu i 2 år och det har varit ganska meningslöst. tycker att min psykolog är duktig på att inte säga någonting. Hon sitter mest och lyssnar på mig och när hon väl säger något så tycker jag inte att det är några vettiga verktyg för mig. Vi har rykt ihop ett par gånger när jag känt att hon velat föra mig till en punkt som känns skev och fel. Min psykolog gillar att pressa för då är hon i sitt "Esse". Det kanske är hennes egna projektioner som går ut över mig för hon har ingen anledning till att pressa när jag väl sagt "Nej".

Det kan vara svårt att veta vem man behöver hjälp av. Jag har haft problem med paranoia, det vill säga rädsla för andra människor.
Jag kan ju ha vänt mig till fel instans, utifall det mot förmodan inte skulle vara mig det är fel på.
Det kanske är hjälp av polisen eller beskyddarverksamhet jag behöver vad vet jag? :rolleyes:

Saari, tack för ditt svar. Jo det är nog som du säger. Finns få generella regler. Jag hoppas att det faktum att jag själv lidit av ätstörningar och självskadebeteende ska hjälpa mig att känna in patienter och så. Så har jag ju mina egna erfarenheter av att bli behandlad på anoreximottagningen. Känner igen det där med att man tycker att terapueten är för hård. Ibland grät jag efter sessionerna. Men idag är det de stunderna som jag tycker har hjälpt mig mest av allt. Och när jag känner mig svag igen minns jag hans ord och det får mig på rätt köl.

Jag ska ha min första riktiga patient (om man inte räknar med de jag hade när jag gjorde praktik) om en månad. Det känns ganska nervöst, men spännande också. Hoppas att jag inte blir en fiende...

Niklas! Hoppas du får en ny bedömning. Så att du kan få rätt vård och hjälp.