Rätt till stöd ?

Hej alla kunniga viska-medlemmar.

I våras fick jag huvuddiagnosen Asperger och underdiagnosen odefinerad psykos. Först trodde läkarna att jag hade schizofreni, men det har visat sig att det endast är när jag mår dåligt och blir för stressad som jag blir psykotisk. När jag nu bor i en lugn miljö, slipper jobba och har avskärmat mig från de människor som vill mig illa., så mår jag mycket bättre. Jag har problem med helst andra saker i vardagen än vad jag hade innan. Detta p.g.a min asperger. Till min fråga: Vad ska hända med mig nu och vad har jag rätt till för stöd och hjälp?

Jag fungerar relativit bra nu tillsammans med min lilla dotter men vet att det är just för att jag får ha det som jag har det. Min psykolog tror inte att jag kommer kunna ha ett vanligt arbete men samtidigt säger han att jag måste ta vara på min konstnärligabegåvning vilket jag tänker.. Jag tänker inte kasta bort mitt liv men vad ska andra tänka?

Utåtsätt fungerar jag bra. Kan inte samhället då få för sig att jag måste prestera mer? Vad ger min diagnos mig för rättigheter? Jag är inte lat men livrädd att tvingas till något jag inte klarar av. Jag är så livrädd för att må dåligt ännu en gång. Insjuknar jag i psykos igen så att jag inte kan ta hand om min lilla flicka , så vill jag inte leva. Allvar. Hon är det bästa. Vad har jag rätt tillenligt LSS t.ex? Det är redan så svårt att klara allt som det är men jag klarar mig! Lever dock under hotet att ännu en gång få tillvaron slagen sönder när jag anses för frisk för att få leva det liv jag precis klarar av. Jag vet att inget är omöjligt. Jag kan jobba 9-5 om ni vill tills jag faller i i bitar igen. Fast då satsar jag inte längre bara min hälsa utan även min flicka.

Nä, jag tycker det låter helt lugnt så faktiskt under överskådlig tid.
Man vet ju aldrig.
Oroa dig inte för det.
Problemet är just det att det liksom är som en motor, som inte vill ligga på annat än tomgång eller max...hmm..var det logiskt?
Men jag känner just som du säger jag med ju, egentligen, nu när jag kan beakta i lugn o ro hur saker är lite mer, hmm, kanske, hmm..
Det finns inget mittenläge utan det är off eller on för det mesta så att säga inte bra i mitt humör, utan även i belastning.

När inte arbetsmoralen ger effektiva resultat, vilket den nog gör för majoriteten, tror jag den skadar. Hårt. Men det är ju svårt att se ngt annat tankesätt som kunde fungera fliosfiskt kanske men, mina intressen måste stå över ideologin, religonen och filosofin om jag ska vara president för landet jag. Ju. Man måste ju odla sin trädgård och gilla läget.
Och det är väl det du gör genom att inse det du inser.
Det är ju så när man är störd, man behöver ju inte vara direkt sjuk, men man blir det ju pga att man är störd, typ. Om då de andra vill göra en sjuk, även om de inte förstår det, måste man agera för att få vara frisk.

Klokt skrivet: Undrande.

Jag hoppas det.
Jag menar, det är ju en sorts formalia att jag ska vara ledsen över att inte vilja, kunna eller förstå.

Det är illa nog att inte "kunna", man behöver inte vara ledsen för man inte kan till på köpet, då blir det ju bara värre. Jag kan inte jonglera men inte är det ngn börda för mig. Först nu när jag tänkte på vilken klumpig idiot jag är som inte kan jonglera blev det en liten plåga.

Har du boendestöd?

Det har jag och det tycker jag är till hjälp i vardagen.

Jag har också en vän som har asperger och hon har stor nytta av att ha boendestöd.

Sen tycker jag att det var lite dumt sagt av din psykolog att du inte skulle kunna klara ett "vanligt" jobb. Om du inte vill/orkar är en sak, men ingen vet ju vad som kan hända och vad du kan i framtiden. Inte ens din psykolog.

Kul att det går bra med din dotter.

Hoppas att du får det stöd du behöver ohc du ska absolut inte pressa dig till mer än vad du klarar av.

Ta hand om dig /flisan

Problemet är ju ofta hela caset ett jobb ger.
Man måste vara social.
Sen spårar det ur, man blir mobbad, man hamnar i konfikter, man ingår inte i grupper, man utnyttjas, ska man inte darbbas av detta o påföljande plåga måste man vara på hugget mot både andra o sig själv 100% och dessutom ha lite tur.

Om jag sitter här o tänker "o tänk om jag kunde jobba" så blir det ju bara värre än om jag tänker, "o här får jag sitta o mysa utan att jobba", även om det kanske är rätt patetiskt objektivt att sitta ensam o fattig leva på bidrag o vara rädd för tvångstankarna.