Man kan idag läsa i tidningen om en man på min hemort som begått självmord efter att ha blivit bortschasad från psyket med ett recept på fickan. Han ska bland annat ha haft vanföreställningar och mått allmänt psykiskt dåligt. I efterhand har det visat sig att han aldrig tog sin medicin. Han fick ett telefonsamtal från sjukvården (han kände sig frisk sa han då). Andra gången svarade han inte o då skickade de ett brev och sa att kontakten var att betrakta som avslutad. That's it! Hur kan man bara släppa iväg människor vind för våg? Nu ska sjukhuset utreda sig själva (för vilken gång i ordningen?) för att se var det brustit. Åtgärd = ingen, gissar jag. Ett liv har gått till spillo helt i onödan.
Jag vet hur det var när jag var inlagd. Ingen var intresserad av mig. Alla vankade omkring i korridorerna. Ibland fick man komma in till överläkaren som försökte bedömma en.
Sedan fick dom plötsligt för sig att jag var frisk och kunde släppas ut. Under den tiden jag var inlagd var det ingen som satte sig ner med mig och ville prata. Det var bara en ren och skär förvaring.
Är det så här överallt? Är det bara jag som inte har fattat att man måste kunna vara kapabel till att stå på sina egna ben i alla situationer?
Är det samhällsklimatet som gör att vi inte vill visa någon förståelse för någon annan? Jag tror nog att det är så. Kraven på hur vi skall vara är väl så tuffa så om någon ballar ut så visar man ingen förståelse för det.
En sak är helt klar i alla fall. Att vara psykisk sjuk i vårat samhälle är förenat med livsfara!
Många känner sig friskare innan de tar sina liv, en sorts befrielse blir det nästan.
Jag själv har hamnat i den känslan och planerade att ta mitt liv.
Men min eminente doktor såg min klart förbättrade sinnesstämning som ett sjukdomstecken och hämtade mig med polis och satte LPT på mig.
Hade han inte gjort det hade jag inte levt idag.
Det stämmer mycket i det du skriver Fredrik. Direkt när man tappar fotfästet lite, så visar människor sämre respekt. Dom blir antagligen rädda och avvisande på alla möjliga sett. Det verkar vara så djävligt viktigt att vara duktig i dagens samhälle. Man ska va så jävla mycket och helst ytlig och bekymmersfri. Följer man inte det mönstret riktigt så blir man sedd som en förlorare nästan överallt. Det finns en minoritet av människor som förstår sig på oss som mår dåligt och det är oftast människor som själva har erfarenet av psykisk ohälsa. Alla människor som inte förstår sig på oss gör inte det förrän dom själva drabbas och då får dom se hur det är att vara i helvetet, och är då inte så kaxiga längre. Det är väl enda sättet och bli en riktig karl att vara nere i helvetet och vända och sedan återvända till ljuset. Människor som ständigt går i ljuset faller lätt in i stagnation och upplevs ganska likgiltiga för mig. Det är inte så att jag kräver att människor måste må dåligt ibland för att tycka om dom, men jag tycker sämre om dom.
