Den försvunna vården.

Jag bodde i stad A och har under längre tid behandlats där på ÖVM.
Jag fick jobb i stad B och flyttade ut på landet till B-kommunen. Fortsatte behandling och kontakterna i stad A.
Öppenvården i stad A lades ned och eftersom min behandlar skulle gå i pension spelade det ingen större roll om jag ändå fick flytta till ÖVM i stad B där jag nu ändå arbetade och bodde i samma kommun.

Även i stad B... lades Öppenvårdsmottagningen ned. Och åter igen stod jag där... villrådig och skickades till stad C.
Att åka till stad C för ett samtal på 40minuter kostar mig en halv dag. En halv dag som jag inte har eftersom jag har familj och jobb. Remitteras till VCT i stad B istället. De skulle kunna hoppa in för oss som av olika anledningar inte kan nå vården i storstaden C.
Jag har aldrig blivit så arg på vården som när jag träffade två olika personer för samtal. Den ena frågade mig inte ens varför jag var där, vad mitt behov är. Hon pillade in mig i en mall som jag klart och tydligt inte ville diskutera, där efter skickades jag till hennes kollega. Kollegan klargjorde snarast att kontinuitet var inget de erbjöd och skulle remittera mig tillbaka till storstaden C. Jag födde barn. Hon påstod att jag "försvann". Men jag ringde återbud till sista mötet och bad henne kontakta mig hon gjorde aldrig det. Hon återremitterade mig inte heller. Det var först när barnmorskan på återbesöket ser hur jag mår och tar tag i det som det uppdagas att någon remiss aldrig skickats det är också nu som jag får veta att jag försvunnit. (visst är det konstigt att en behandlare kan påstå något sådant, jag menar... visst jag födde barn... men min telefon fungerar och jag har inte bytt adress *här svär det en massa i mitt huvud och jag skulle vilja skrika åt den där kvinnan och tala om för henne att om du ens velat ta reda på vem jag är hade du aldrig ens vågat påstå att detta låg på mig*
Nå väl....
Återremitterad till storstad C.
Börjar snart jobba igen.
Vilket innebär att jag åter igen inte kan nå någon behandling.
Något jag behöver för att fungera, för att orka vara förälder, för att klara av sociala sammanhang och för att inte kväva mig själv med skriken i mitt huvud.

Psykiatrin är ett jäkla monster. Ett kvävande gissel som nu hela tiden talar om för mig att jag är inte VÄRD att må bra. Jag är inte VÄRD att få hjälp. Inte VÄRD att orka.

Så den som pissar mest på mig just nu är psykiatrin. Inte för att jag (för en gångs skull :mrgreen: ) inte håller med läkarna om deras bedömning, utan för att jag inte når den.

Hej och välkommen!

Känner igen mig. Har också flyttats mellan tre olika psykiatrimottagningar i tre olika städer
de två senaste åren. För mig tar också ett besök halva dan, då jag måste resa. Men det gör
mig inget då jag varken har jobb eller familj.

Den försvunna vården i Stockholm också.

Nedrans urkasst att vissa ska behöva drabbas som du. Man borde givetvis göra allt man kan för att förhindra att livet för de som redan har det jobbigt försvåras ytterligare. Mvh stefan

Välkommen!
Det finns ibland privata psykiatriker/psykologer/terapeuter som man kan söka till och en hel del ingår i frikortet. Kanske något att kolla upp. Vet ju som sagt inte om du bor i en liten "håla", men bor man i en stad, så brukar det gå att hitta.
Menar alltså inget illa när jag säger "liten håla", utan använde det snarare som ett kraftuttryck.
I Umeå tar de inte emot patienter med psykiska besvär på hälsocentralerna, utan refererar en till psykiatrin.
Jag har som tur var alltid fått vård och det stöd jag behöver. Jag har visserligen träffat läkare som inte är värda mer än att fylla gropar med, men jag får iaf NÅGON slags vård.
Avundas dig inte

Välkommen Cecilia,

du kan söka hjälp utanför din kommun och ditt landsting nuförtiden också. Och få den hjälp du behöver.

Själv har jag min psykiatri långt ifrån mig men de hjälper mig när jag behöver.