Imorgon är det 10 år sedan jag träffade min kontaktperson för första gången. Kommunen betalar henne en symbolisk summa för att hon ska vara som en vän till mig. Vi går ut och går en runda på stan och fikar sedan. Likadant varje vecka. Så vill jag ha det, för då vet jag att jag klarar av det.
Inom öppenvården har jag två personer som jag har stödsamtal med. De kanske kallas kontaktpersoner, de också. De har jag inte känt lika länge, men några år är det. De är mer som stöd och har lite koll på hur jag mår med ansvar att ta hand om mig om jag spårar ur. I somras gjorde jag det, och då fanns den ene på plats och kunde fixa mer mediciner via en jourpsykiater. Det funkade fint.
Prata inte med hat i munnen!
