Hembesök!

Jag har gjort många hembesök, när jag jobbade som distriktsarbetsterapeut. Körde bil sommar som vinter i tre kommuner.

Undrar hur det ska bli nu med fler mobila team och färre avdelningsplatser. Jag vill inte ha hem dem. När jag är sjuk är jag rädd för vården. Man får hålla sig frisk men det gör man ju inte. Sjukdomen styr och ställer som den vill.

Jag har hembesök i bland. Det känns mest som att de vill kontrollera att allt är okej, att man inte lever i misär dvs att man städar och diskar. Men jag gör det till en trevlig stund och bjuder på fika. Ofta känner man att man är sig närmre sina kontaktpersoner efter ett sådant besök också.

Vården har bil och det jag i så fall får göra att jag tar mig till vården. Förutom att hela dan blir förstörd jag gör ju i så fall det enda jag gör den dagen. Jag får gå en lång strecka i både regn och snö för att inte tala om vinden snöstorm som piskar i vinden.
Förövrigt är det om det snöar så är den vägen inte prioriterat med snöröjning. Istället för att gå dit, vill jag att de kommer till mig, betydligt bättre.

Jag själv har varit drivande för det

Boendestöd kommer varje fredag, från kommunen.

Annars har jag bara haft hembesök av ambulanspersonal, sen kom en jourläkare. Det var när jag hade börjat äta upp alla mina sömntabletter o sköljde ner de med vodka. Men mamma, pappa o min syster hade jag ringt o sagt hejdå, nu tar jag livet av mig! Då ringde de ambulansen som kom o lugnade ner mig, sen kom jourläkaren (jag tror det var en lördag), samt min pappa o syster. Jourläkaren kunde ta till LPT, men till sist gick jag med på frivillig inläggning o pappa körde mig till psyket i Helsingborg där jag blev inlagd.

Konstigt att din pappa ger dig en massa sprit då.