(Har uppdaterat detta inlägg)
Vi hade flyttit från *** till *** årskurs 6 och jag blev utan kompisar. jag brydde mig inte längre om att ha kompisar och tyckte det gick bra att vara ensam. jag mådde bra till en början men sen under årskurs 7 så började jag må allt sämre. det började med fantasier från mitt tidigare liv då jag hade umgänge och tänkte tillbaks på det. jag satt ensam på rasterna och tittade ner i golvet. ibland frågade nån av klasskamraterna mig något men jag var ganska borta i min egen värld så jag svarade alltid något dumt. vilket gjorde att alla trodde jag var en idiot. koncentrationen blev allt sämre och tankeverksamheten blev störd. det var som om det var störningar i hjärnan och jag blev väldigt tankspridd. jag blev mer irriterad och aggressiv och hemma fick jag raseriutbrott och kunde säga väldigt mycket hemska saker. efter julen årskurs 8 kom psykossymptomen. det började med småsaker, t ex att mina syskon hade spottat i min mat. och det gjorde att jag inte åt maten vissa gånger. jag fick sedan nån form av känslostörningar, jag kunde skratta för mig själv när främmande personer var i närheten. när jag skulle läsa om tortyr i skolan läste jag med ett léende på munnen. jag hade av nån konstig anledning väldigt lätt för att le fast jag inte var glad. jag blev retad i skolan, de kallade mig olika saker. men trots det gick jag till skolan nästan varje dag. sen kom apatin. jag kunde sitta ensam på rummet i flera timmar med lampan släkt och bara titta in i väggen. en kväll när jag gjorde detta började jag höra brusljud som kom från min egen kropp och i bakgrunden av brusljudet hördest en svag röst som repeterade mitt namn. jag agerade inte på detta utan bara fortsatte att sitta och lyssna på rösten. i början hörde jag endast denna röst när jag satt på rummet med lampan släkt. rösten lät komma från en annan dimension och mycket möjligt kunde vara en ängel. jag berättade för en nära släkting om rösten jag hörde men minns inte vad hon sa. i alla fall så tyckte jag det var intressant att lyssna på rösten. i skolan började jag sticka från lektionerna och kunde tala högt för mig själv (hörde dock inga röster som talade till mig utan jag var arg). sedan kom fixeringen för cannabis, jag läste en hel del om cannabis på internet och ville röka på. jag frågade min mamma om hon kunde köpa det åt mig men naturligtvis ville hon inte det. när jag satt hemma vid datorn gick min mamma oftast in på köket och förde oljud efter sig, som om hon hånade mig och visste vad jag gjorde fast hon inte såg det. detta gjorde att jag blev väldigt arg på min mamma. nu efteråt har jag tagit upp detta med henne men hon har sagt att hon inte alls hånat mig eller fört något oljud efter sig. när jag satt på rasterna i skolan så trodde jag att alla i klassen som gick ut skulle gå ut för att röka cannabis. jag började prova på att sniffa, tändargas, limm och spray men inget funkade på mig. antagligen visste jag inte hur man skulle sniffa det. kunde på träslöjden ta limm med mig in på toaletten och börja sniffa. jag isolerade mig mycket där hemma och ville inte ut, satt för det mesta på datorn eller framför TV'n. min mamma ville ta ut mig men jag ville vara för mig själv. en gång tog hon med mig till en affär men det blev inte så lyckat, plötsligt fick jag en stark känsla av att allt i affären var förgiftat. jag sa detta till mamma men hon sa bara att jag inbillar mig. jag kom i kontakt med en psykiater då jag var på sjukhus för att jag fått tinnitus. och då kom det fram att jag inte mådde så bra psykiskt och att jag skulle få bli inlagd på sommaren. men jag blev allt sämre och allt mer aggressiv och kunde anfalla min systers kompisar när jag hörde att de härmade mig, jag vet inte om det var en hallucination eller om de verkligen retade mig. jag hittade tillslut en sida på internet där man kunde köpa hasch och marijuana så jag beställde 4 joints för 45 dollar och det kom hem på posten. samma dag som det hade kommit på posten hade jag sniffat bakpulver i tanke att det var kokain. då fick jag attacker i form av andningssvårigheter och hjärtklappning och trodde att jag skulle dö. jag berättade detta till min mamma och hon åkte med mig till sjukhuset(inte psyk). där gjorde de tester på mig och det visade sig att det inte var något fel på mina lungor och läkaren sa att det tillhörde min "sjukdomsbild". men jag visste inte vad de pratade om och trodde att jag var påväg att dö. jag vågade inte somna om kvällarna eftersom jag trodde jag skulle dö. trots att läkare sa till mig att det var ångest så trodde jag dem inte. sedan kom väldigt starka overklighetskänslor som jag upplevde väldigt skrämmande. jag trodde att jag skulle upphöra att existera och allt var obehagligt. när personalen på sjukhuset skrattade trodde jag de skrattade åt mig. jag fick efter några dagar på sjukhuset risperdal. jag frågade var det var för medicin och läkaren svarade bara att det var ett neuroleptikum. i början förstod jag att något var påväg att hända, att jag höll på bli sjuk. men väl på sjukhuset visste jag inte längre att jag var sjuk. min far kom och hälsade på, och vi åkte till en pizzeria och åkte sedan till en skog och åt pizzan. där hittade jag en pinne och plötsligt fick jag en känsla av att det var ett tecken på att jag skulle dö. en dag tog pappa och jag en promenad och plötsligt fick jag en känsla av att han skulle döda mig och då fick jag ångest och ville genast tillbaka till sjukhuset. farmor kom också och hälsade på och hade med sig en chokladkaka men jag åt inte av den eftersom jag trodde den var förgiftad. jag kom på besök på psykavdelningen och mamma var med. jag flinade för mig själv samtidigt som jag var irriterad. läkaren frågade mig olika saker men minns inte vad han frågade eller vad jag sa. i alla fall en fråga frågade han om hur jag ser på framtiden och jag svarade: "jag kommer inte att leva länge". jag hamnade sedan på ungdomspsyk-avdelning fast det egentligen var för tidigt än planerat. på ungdomsavdelningen blev jag deprimerad och vågade inte lämna mitt rum. en av personalen kom in på rummet och frågade om jag hörde en kvinn eller man-röst och jag svarade att jag inte hör röster. fast jag hört en röst som repeterat mitt namn ett par ggr i veckan. efter att varit på avdelningen i en vecka tog jag mig ut ur rummet och såg på tv. när personalen frågade mig saker svarade jag oftast "jag vet inte". efter ca 4-6 månader på sjukhuset fick jag diagnosen hebefren schizofreni. jag blev utskriven efter att ha varit på sjukhuset i lite över 1 år.
Jag hann aldrig prova marijuanan som jag fick på posten utan det fick polisen tag i. men dem gjorde ingenting åt saken.
(min andra psykos är raderat)
